Haifa

Väl i Haifa återvände Ben till arbetet medan jag passade på att utforska staden under dagen. Staden ligger längsmed ett berg och det är svårt att ta sig runt till fots. Jag blev väl inte jätteförtjust precis och planen på att få ta mig ett dopp i havet gick i kras då det inte fanns någon strand i närheten. Nä, intrycket jag fick under dagen gav mig ingen mersmak på Haifa precis.

På kvällen hämtade jag mitt bagage hos Ben och sa adjö. Resan till Telaviv tog cirka 1,5 timme och väl på plats tog jag in på Hayarkon 48 som var ett fräscht och fint hostel där jag spenderade två nätter. Men någon tid över till Tel aviv hade jag knappt då det blev sängen direkt.

Jerusalem

Jag steg upp i ottan för min utflykt till Jerusalem. Jag hade bokat en guidad grupptur och det fanns mycket att klaga på gällande själva arrangemanget.  Men Jerusalem är ju ändå Jerusalem, med eller utan guide.  Staden var så turistig att det va äckligt. Det var heller inte mycket som intressade mig om jag ska vara ärlig. Det enda intressanta var museet  som vi tvingades stressa igenom pga tidsbrist. Vi fick totalt en timme till detta och jag känner att jag behövt minst tre för att bara ta mig igenom hela. Det känns heller inte som att det är en plats man ska stressa sig igenom. Jag var så besviken på upplägget att jag var tvungen att skriva klagobrev till företaget.

Är man troende är  det väl endå värt ett besök i staden men gör det på egen hand. Trodde jag skulle få lite feeling och beröras oavsett om jag tror på berättelserna/historien eller ej. En stor del av världen gör det trots allt och jag har hört från andra icketroende att det varit mäktigt att vara där.  Men den enda feelibgen jag fick var ”ta mig härifrån” och ” när ska vi få lunch?”.  Kanske hade jag för höga förväntningar för hela upplevelsen blev en besvikelse.   Sedan spelar såklart helheten in.

Nästa dag va det hemfärd. Jag var på plats redan 3h 20 minuter innan flygavgång.  Självklart slulle jag fastna i kontrollen för intervjuer. Mitt pass blottade att jag både varit i Jordanien och Malaysia de senaste åren så då var det bara att stå till svars. Trots att jag svarade galant på samtliga frågor fick jag ett gult klistermärke på passet och skickades till en särskild säkehetskontroll. Där var det 19 personer (japp, jag räknade dem) framför mig och väntandet tog 2h 40 minuter. Trots att jag upplevt israelerna som väldigt organiserade och effektiva så hade tydligen alla dönickar samlats just  på Ben Gurions flygplats för här gick allt i slow motion. Jaja, Efter att de  gått igenom mitt handbabage (GRUNDLIGT) med handdetektor, kört igenom det i säkerhetskontrollen, sökt med handdetektorn IGEN (ifall något råkat hoppa in i väskan medan det var i säkerhetskontrollen) och kollat passet tre gånger till (ifall min bild eller någon uppgift hade förändrats) blev jag äntligen fri. Något strosande på flygplatsen blev det inte utan jag fick rusa till gaten där de redan hade börjat boarda planet. 

Masada

Att gå uppför massa trappor klockan 5.00 efter en natt utan sömn är inte riktigt min grej. Jag som verkligen INTE är någon morgonmänniska blev alltmer irriterad när Ben satte på hebreiska rapmusik och börjar sjunga med i bilen. Så irriterande att man kan vara så pigg!

 Väl vid porten till Masada fick vi stå och vänta till klockan 5.00 då den öppnades. Sedan fick vi gå uppför trappor i 15 minuter. I 25 graders värme, värkande vader och noll energi var detta en riktig utmaning. Men det var det värt! Vi såg solnedgången över döda havet från toppen av Masada samtidigt som vi bredde bullar och åt frukost. Efteråt utforskade vi området vilket var mycket intressant. Masada har en oerhört fascinerande historia som jag tidigare inte visste om och anses vara en plats som står för heronism. men jag kände att jag höll på att falla ihop i värmen. Vid åttatiden satte vi oss i bilen och fortsatte vår resa norrut.

Bara en liten bit ifrån besökte vi några vattenkällor mitt i öknen. Vi var tvungna att promenera den sita biten. Det var fruktansvärt varmt och vägen ner till poolerna var utmanande men jag fick energi bara av tanken att jag snart skulle få svalka mig.

Periodvid fick vi klättra ner från klipporna

Framme!

Efter besöket vid vattenkällorna fortsatte vi norrut och det blev massor av körande. På eftermiddagen nådde vi vår slutdestination-Haifa

Vanligt förekommande skylt längs vägarna

Döda havet

När vi nådde Masada hade solen redan gått ner och det var bäcksvart. Bara bilturen ut i intet var läskigt nog på de gropiga vägarna. Ben talade om rånrisken av beduiner som bor ute i öknen och vi ville därför hitta en plats som kändes nåt sånär säker. Vi klev ur bilen och Ben lämnade mig därefter i några minuter för att utforska närområdet. Där stod jag själv i mörkret och var svinrädd. Plötsligt ropar Ben: ”Bli inte rädd om du ser en kamel!”. Jag fick panik och kved tillbaka ”Var e den”är den nära” vad ska jag göra om den kommer?” men Ben gav mig inget svar.  Det var bara knäpptyst. Jag hoppade in i bilen, släckte pannlampan och satt med andan i halsen tills Ben kom tillbaka. Han skrattade åt mig.

Ben hade hittat ett ställe att campa på och på vägen dit passerade vi kamelen han tiidigare sett, plus tre till! Vi parkerade längs med  en rejäl sandvägg och sedan lastade vi på massor av stenblock mellan väggen och framdörren så att ingen skulle lyckas få upp dörren utan att vi skulle höra. Ben skulle sova under bar himmel precis intill den andra framdörren. Själv skulle jag få sova i tältet .

Med våra pannlampor satte vi igång och ställa allt i ordning. Ben satte upp tältet och jag började med middagen på gasspisen-spaghetti med pesto. Kvällen spenderade vi med att spela kort  och dricka öl. Tyvärr var det väldigt muligt och därför syntes inga stjärnor.

Trots att det kan låta om att i hade det trevligt (vilket vi såklart också hade-sundvis) var det inte det lättaste för mig att campa i öknen. Gång på gång hörde vi hovar runt omkring oss och varje gång stelnade jag till. Plötsligt dök det upp en mörk skugga 10 meter bort, något som sprang. Sedan kom det en till och en till…fyra stycken var det. Ben for upp, öppnade bagageluckan och tog upp en stor yxa som han höll i beredsap medan jag hyperventilerade. Skuggorna hade nu stelnat till och stod blixtstilla. Jag riktade min lampa mot dem och fort som attan vände de och sprang tillbaka samma väg de kommit. Vad i h#lv#te var det!?

Då och då hördes dunsar som ekade långt bort.Ben sa att det bara var soldater som övade skottlossning.

När vi satt och spelade kort vid 21-tiden hörde vi hur något kom traskandes mot oss, vi stelade till och såg sen att det var en beduin på sin åsna. Han frågade Ben om vi sett hans kameler. Vi frågade om varelserna vi nyss hade sett och han svarade att det förmodligen var piggsvin vi hade fått besök av.

Sömn blev det inte mycket av under  natten. Runt 1- tiden började två helikoptrar cirkulera över oss och gav inte upp förrän de var ca 20 meter intill. Tältet svajade och jag blev nästan hörselskadadtrotsöronproppar. Jag lyckades dock sova någon timme efteråt  trots att jag nojade öven alla ljud utanför.

Klockan 4 steg vi upp och det första jag ser när jag stiger ur tältet är att det nu är stjärnklart. Stjärnhimlen över oss var helt magisk! Men nu hade vi inte tid till att stå och stirra på den utan  packade ihop för att bege oss. När Ben satt och rullade ihop sin sovsäck ser jag plötsligt två stirrande ljus på mig, bara några meter bakom honom. Jag skriker och Ben for upp. Ljusen släcktes och varelsen (som förmodligen var en räv) sprang därifrån. Nä fyfan! Vi hoppade in i bilen och körde iväg för att se soluppgången.

Nästa morgon vaknade jag upp 7.00 med träningsvärk från helvetet. Jag kunde knappt stå på mina vader som blivit rejält torterade de senaste dygnen. Vi packade våra väskor, slängde i oss frukost  och promenerade ner mot ”busstationen”. Denna fanns inte ens på kartan. Väl på plats stod en liten minivan och en man som ropade ”Aqaba, Aqaba!?”. Jo det var ju våran rutt. Dessvärre tittade mannen suckandes på min resväska och sa att de inte hade något bagageutrymme och att jag behövde betala för ett extrasäte. Så det var bara att betala och se glad ut. Vi satte oss i bilen och väntade sedan  i 40 minuter på att den skulle fyllas så att vi kunde bege oss. Här fanns det nämligen inga fasta avgångstider. Efter cirka tå timmars skumpig biltur skrek chauffören att vi skulle hoppa av. Där stod vår förbeställda taxichaufför och väntade på oss, mitt ute i ingenmansland.

Efter fem minuter befann vi oss vid gränsen som gick förvånansvärt smidigt-d.v.s tills vi skulle tillbaka in på den israeliska sidan. Ben passerade smidigt medan jag fastnade i någon slags intervju. ”Hon är med mig” sa Ben och blev barskt tilltalad att  backa undan. Sedan frågade de mig om vad jag skulle göra i Israel, vilka jag kände där, vad jag jobbar med, vad mina föräldrar jobbar med, var jag skulle bo, om jag har barn, hur jag och Ben träffades m.m Vid det här laget var jag ordentligt kallsvettig men tillslut släppte de igenom mig! Pusst!

Vi befann nu oss åter i Israel och det kändes  underbart att kunna slänga in bagaget i bilen och köra norrut från Eilat. Klockan var vid det här laget redan 13 och fram till solnedgången körde vi genom öken, öken och mera öken. På flertalet ställen stod pansartankar uppradade mitt ute i ingenstans och det kryllade av rävar. Men oj vad den israeliska öknen är vackert!

Vi stannade såklart på diverse utsiktsplatser, fikade m.m för att tillslut parkera mitt ute i Masadas öken. Här skulle vi spendera natten.

Nästa dag tog vi hotelltransfern ner till entren till Petra. Sju timmar blev det denna gång. Även nu blev det massa vandring. Om man "bara" vill se ”turiststråket” eller "Main street” behövs minst en heldag. Det är svårt attt föreställa sig hur stort det är och hur mycket det finns att se. Vill man dessutom se kreationerna från ovan och  få se massa andra vackra vyer på köpet rekommenderar jag att man går de olika vandringslederna omkring uppe på bergen. Det finns flertaler olika leder och vi hann bara med tre av dem under våra sammanlagda 12 timmar i Petra. Att tillägga är att Ben är en rutinerad vandrare som släpar med mig i rask takt. Men vandringen är inte till för alla, det är i hög grad ansträngande och består av många trappsteg, dessutom i ökenhetta.

Dessert in the desert

På kvällen åt vi en mycket god buffe på hotellterassen och sedan stupade vi i säng.

Ben och jag steg upp tidigt i morse för att ta oss till gränsen till Jordanien. Bilresan tog knappa 10 minuter. Passkontroller, avgifter och visum (för Bens del) tog oss cirka en timme trots att det var ganska glesbefolkat.

Byebye Israel, Hello Jordan!

Vi tog oss till fots över gränsen och hoppade sedan in i en taxi som vi förbeställt. Efter cirka 1,5 timmes färd var vi framme på Rocky Mountain Hotel i Wadi Musa. Wadi Musa är en liten stad precis intill Petra och det är här man oftast bor när man är på besök. Staden i sig är jätteliten och har inte så mycket att erbjuda förutom massa småbutiker och bagerier. Bagerierna har jag redan hunnit besöka flitigt.

Större delen av Jordanien ser ut såhär

Klockan var runt 12 på dagen och eftersom att det var för tidigt att checka in begav vi oss direkt mot Petra. Det var väldigt lite folk vid kassorna och betalningen gick smidigt. Vi betalade 55 dinar vardera för ett tvådagarspass. Sedan börjad vi vår promenad och vi var båda exalterade på vad som komma skulle.

Petra var överraskande stort, vi gick och gick och sakta kände vi båda hur besvikelsen kom smygandes. Visst var alla bergskreationer vackra men var det bara detta? Dessutom hade man konstant andan i halsgropen då hästsläp kom galopperandes både bakom och framför en i de trånga gångarna. Detta var väldigt irriterande.

Men efter cirka 30 minuters promenad började vyerna sakta förändras och det blev bara bättre och bättre. I över fem timmar vandrade vi genom den fantastiska staden som erbjöd massvis av väggkonst. Stigarna förändrades, blev steniga, ojämna och gick både upp och ner. Hästar byttes då ut mot både åsnor och kameler som verkade vara en enorm turistattraktion. Aja, de höll sig i alla fall lugnare än de galopperande hästarna.

Ett liiiiitet urplock av dagens alla bilder

Ben och jag tog en avstickare upp till en utsiktsplats, det var 40 minuter med trappsteg uppåt och kroppen kände genast av bristen på motion de senaste veckorna. Åsnor, hundar, katter och får gjorde oss sällskap och det var endast två personer vi mötte på vandringen upp. Det var skönt att komma ifrån turistmassan fören stund. Med andan i halsgropen beskådade vi det berömda Al-Khazneh, Petras mest kända fasad från ovan.

Vy över Al-Khazneh

När vi kommit ner igen bestämde vi oss för att återvända mot Wadi Musa för en tidig middag. Vi var båda utsvultna och hade trötta fötter av vandringen. Dessutom uppskattade vi att vi nu gått ungefär hälften av biten i Petra och vi har ju faktiskt en heldag kvar att konsumera.

Det blev hummusdipp, pita och falafel för min del och sedan ett besök på bageriet för lite knaphe (typ baklava med ost i). Sedan återvände vi till hotellet och nu sitter vi här och smider planer inför morgondagen.

Efter endast 2 (!) timmars sömn på Gals soffa (hennes rumskompisar kom hem fulla kl 02 och ville vara lite intima) steg jag upp vid 6.30 Halvsovandes hasade jag mig ner till porten för att möta Ben som jag också träffade i NZ i fjol. Ben bor i Haifa norrom Tel aviv och hämtade nu upp mig för att påbörja vår fem dagars ”road trip” tillsammans. Dagen var intensiv och vi besökte många olika platser. Trots bristen på sömn höll alla vackra vyer mig klarvaken.

Första stoppet blev Ben Gurion-graven i The Negev där det även erbjöds en underbar utsikt över öknen. 20 minuters (bumpig) bilresa därifrån låg en liten vattenkälla där vi passade på att svalka oss i det iskalla vattnet. Ett gäng andra israeler gjorde oss sällskap och det var jättemysigt att bara sitta där och ta det lugnt. Ben plockade fram sin lilla gasspis och kokade te till oss på myntablad från sin trädgård. Sedan återvände vi till bilen för en minst lika bumpig väg tillbaka. Vi plockade även upp en tyska på vägen tillbaka som höll oss sällskap ett tag.

Nästa stopp innan Eilat blev Ramon krater  som är en världskänd erosionskrater och därefter körde vi vidare upp till Mount Gamal där vi fick utsikt över både Egypten och Jordanien. Tydligen ska solnedgången här vara fantastisk men eftersom att det hade börjat mulna till beslöt vi oss för att inte invänta den utan i stället ta en kaffe på ett väghak.

Vid 17 tiden var vi framme på hotellet i Eilat. Jag har verkligen  förstått hur litet Israel är, att vi tagit oss enda ner till den sydligaste delen under bara några timmar är helt otroligt. Och då har vi verkligen inte haft bråttom, har tagit många fotostopp längs vägen osv.

Melony hotel erbjöd oss ett mysigt rum med varsin dubbelsäng. För en natt inklusive frukost betalade vi 106 USD. Vi kastade av oss baggaget, duschade av oss och begav oss ner mot centrum. Eftersom att ingen utav oss är särskilt intresserad av allt turisttrams räckte det med en halvtimmes strosande längs strandpromenaden. Dessutom har Ben redan varit här förr. Vi satte oss på en israelisk restaurang och åt oss (minst sagt) korvstoppande mätta. Redan innan huvudrätten kommit in var jag proppmätt och efter måltiden höll jag på att explodera. Trots det lämnade vi säkert mer än hälften. Eftermaten kunde jag knappt röra mig och dessutom var vi båda trötta så vi återvände till hotellet för lite nedvarvning.

Imorgon bär det av till Petra i Jordanien=)

Efter fem timmars flygning från Arlanda landade jag i Tel aviv. Resan gick bra och väl på plats tog jag mig med tåg och buss hem till Alex,  en argentinare jag mötte i Bangkok förra året. Han bodde tillsammans med tre andra argentinare i en stor lägenhet  precis vid Tel avivs marina. Kvällen spenderade vi tillsammans,pratade massa strunt och åt svenskt godis som jag tagit med. Marabou blev  en hit men djungelvrålen var inte lika populära   

Under min första dag i Tel aviv gav  jag mig ut på en sju timmars upptäksvandring. Jag gick på egen hand då Alex och Co arbetade/studerade. Jag förälskade mig genast i staden!

Stranden

Jag vandrade längs kusten ner mot Old Jaffa (en historisk hamnstad) och strandpromenaden var otroligt vacker! Väl i Jaffa förundrades jag ännu mer, fan vilken vacker stad! Jag besökte även Carmel market som är den största marknaden, eller shuk som det också heter, i Tel aviv och  återvände långs det populära Rothschild boulevard.

Camel market

Testade lite olika baklavas-mums!

På kvällen hämtade Gal upp mig. Gal är en tjej som jag träffade i NZ förra året som jobbar i Tel aviv och vi bestämde oss för att gå till ett escape room. Detta är tydligen VÄLDIGT stort i Israel och självklart måste jag prova! Detta var otroligt roligt och jag kommer definitivt göra om det i Sverige! Efter aktiviteten återände vi hem till Alex för att hämta upp mitt bagage, säga adjö och sedan ta bussen till Gals hemstad 45 minuter söderrut. Det blev ett lugnt avslut på kvällen med film och vin. 

Old Jaffa