I Pathiyn rådde totalt avsaknad av turister men folket lämnade oss ifred. Vi stannade bara över natten och begav oss sedan till "busstationen" vilket bestod av två "kontor" dvs två olika personer som satt på varsin pall vid vägen. Vi såg dock att det stod bussar där och vi valde en buss klockan 12 vilket innebar att vi hade tid för frukost i lugn och ro. Resan till stranden skulle bara ta två timmar och vårt enda alternativ var en lokalbuss. Denna stod redan på plats och vi visste redan vid första anblick att det skulle bli en spännande färd. Några män var i full gång me att meka undertill så vi förstod att något var fel. Bussen avgick trots allt i tid men vid två tillfället fick vi stanna för att fixa motorn.

Bussen var proppad med folk som satt både på golv och vid dörröppningen ( som för övrigt inte gick att stänga), den tycktes aldrig bli för full. Här betalar man inte för antal passagerare utan för antal säten man tar upp. Det är vanligt att de sitter fyra styck på två säten, oftast familjer. Sätena var allidelse för höga så folk slängde rispåsar undertill som de Hade som stöd. En kvinna satt och knaprade i sig majskolvar på golvet framför oss, en annan satt med en kasse med en kacklande höna i. Vid ett antal tillfällen stannade vi och lät försäljare stiga på, bärandes på stora fat med knapriga, friterade fågelfoster och annat obehagligt som de höll framför näsan på oss.

Vi hade läst att vägen till stranden var nyasfalterad och vi kunde tydligt se att så var fallet. Dock har man här inte material till att platta och jämna ut asfalten så resan var ordentligt bumpig. Färden var allt annat än bekväm. Det var mycket uppför och vid varje uppförsbacke satt jag som på nålar. Motorn var inte särskilt stark och jag trodde att vi närsomhelst helst skulle rulla bakåt. I dörröppningen satt en ung kille i beredskap. Han höl i en stor vedbIT som de fäst en skiftnyckel i som handtag. Eftersom att bussen inte hade någon handbroms så var detta det man använde. Vid ett tillfälle (när bussen nästintill stod stilla i en uppförsbacke) hoppade han ur för att slänga träbiten bakom ena hjulet. Bussen lyckades dock dra upp oss. Ja, bussen var helt enkelt en upplevelse man sent glömmer!

När det bara var några kilometrar kvar till stranden kom vi till en flod där bron ännu var under uppbyggnad. Därför tvingades vi hoppa ur för att ta "båt" över. På dessa flytande flak tog vi oss över floden ihopknycklade med massvis av människor som försökte hålla balansen då det inte fanns några sidor eller väggar. En annan lokalbuss väntade på oss på andra sidan. Det tog dock ett tag innan vi kunde starta då motorn pajade.

Väl på Chaung tha beach kryllade det av turister, dock nästan uteslutande burmeser. Det var tydligt att detta var deras Gran Canaria. Åter igen var vi som apor på zoo men det var absolut ett annorlunda upplevelse. När jag och två tyska tjejer (ja, vi lyckades hitta några västlänningar) låg och solade på stranden kom det förbi tre små burmesiska flickor i 6-årsåldern. Dessa satte sig precis framför oss, råstirrade, växlade några ord med varandra, log, käkade popcorn och smaskade i sig godis. Där satt de säkert i fem minuter och bara stirrade på oss. När ena tyskan tog fram sig solkräm för att smörja in sig började flickorna nästan bråka om vem som skulle hjälpa till. Det slutade med att de alla tre satt och smörjde in henne, drog i hennes hud samt senare bad oss ta foto med dem. Den ena flickan fascinerades av tyskans e-bokläsare och satt och tryckte frenetiskt på den med ett leende. Åter igen måste jag säga att jag är tacksam över att få vara här just nu. Jag tror att Chuang tha beach inom bara några år kommer att expandera och bli ett populärt resmål för övriga världen. Det är tydligt att det redan nu är populärt hos lokalbefolkningen. Jättelånga stränder, fin sand, ljummet vatten, massvis av hotell och restauranger. Överallt håller man på att bygga vägar och gångbanor.

Vi bokade en direktbuss därifrån till Yangon vilket skulle ta sex timmar (tog såklart åtta). Vi valde en lite bekvämare buss denna gång med färden var allt annat än bekväm. Framför oss satt en mamma med tre ungar varav två satt och spydde. Bakom oss satt en kvinna som även hon spydde större delen av resan. En annan hade nog också fått i sig nåt dåligt då hen släppte sig ordentligt vid några tillfällen. Som tur var hade vi musik i öronen och rena handukar som vi höll framför näsorna. Ja vad ska man säga. sådana här upplevelser får man inte vara med om hemma i Sverige.

Nu är vi i alla fall på ett hostel i Yangon, har käkat middag på en Brittisk pub (oHH vad gott!). det är framför allt en fördel att veta vad man kommer att bli serverad och slipper skicka tillbaka maten i massa omgångar. Nu är det sängdags och imorrn ska vi utforska med av Yangon innan vi flyger till Bangkok på kvällen. Ses där!

Från Inle lake tog vi oss västerut till Bagan. Resan skulle ta tolv timmar så vi tog en nattbuss. Klockan 04 var vi framme. Hittade en hotell för 400kr natten vilket var dyrt men det visade sig vara värt pengarna bara för den lyxiga frukostbuffén. Lyckligtvis fick vi checka in redan när vi kom utan att betala för den första natten. Precis som på alla anda hotell och hostel här får man väcka personalen som ligger sovandes på golven i lobbyn eller bakom disken. Vi valde att hålla oss vakna, hyrde varsin elcykel och tog oss till det enorma område med 6000 pagodor, varav ingen är någon annan lik. Tyvärr blev det ingen vacker soluppgång då det var alldeles för molnigt så vi cyklade snopna tillbaka, åt frukostbuffé och deckade. Vi gjorde ytterligare ett försök att få lite fina vyer vid solnedgången men åter igen var det för molnigt. Under dagen utforskade vi staden, körde omkring på våra cyklar och bokade buss till Yangon.

Bagan i sig skiljer sig inte märkvärdigt från de andra städer vi varit i. Massa marknader och en jävla massa trafik. Stanken av rått kött och fisk är ständigt närvarande. Detta säljs i varje hörn, täckt av ett tjockt lager surrande flugor. Detta gör att man gärna håller sig borta från marknaderna som för övrigt finns överallt då stanken är förfärlig.

Vi tog bussen kl nio på morgonen. Den tog 8.5 timme och sedan var vi framme i Yangon. Vi beslöt oss för att direkt dra vidare till Pathiyn då vi ändå kommer att se Yangon senare då vi flyger därifrån. Vi fick dock veta att vi då behövde ta oss till en annan busstation på andra sidan stan. Taxin dit tog en timme och de ville ha 50 000 kyatt för det. Jag lyckades pruta ner det till 8000 vilket blev 56kr för både mig och Ezra (fortfarande grymt överpris). När vi anlände till busstationen var kl 19 och vi var ordentligt trötta och hungriga.

Vi fick uppleva något som var riktigt otäckt. Så fort taxin svängde in på avfarten som ledde till busstationen sprang ett tiotal män efter vår bil, hängde sig in genom bakrutorna och viftade med händerna framför våra ansikten "Where you going, where you going?" skrek de en efter en. Taxin fortsatte köra men fler och fler kom springandes. Annars är vi vana vid att bli omringade så fort man kliver av en buss men aldrig när man fortfarande sitter i bilen/taxin. Väl på stationen skakade vi av oss alla säljare och hittade ett kontor. Tyvärr hade bussen till Pathyin nyss avgått och nästa skulle gå först kl sju morgonen därpå. En säljare hörde oss prata och bad oss följa efter honom, vi kanske skulle hinna med 19 bussen i alla fall. Vi korsade den totalt mörka stationen och ställde oss på andra sidan där snubben lät oss vänta någon minut. Denna mörka plats hade jag inte velat vara på själv då elavbrottet gjorde så att man knappt såg sina egen fötter. Här var ju heller ingen buss så vi förstod att den redan avgått. Snubben kom tillbaka med två mopeder efter sig. Han slänged upp vårt bagage framför förarna och bad oss sätta oss baktill. På varsin moped racade sedan förarna genom de tjockt trafikerade gatorna. De släppte av oss vid vägkanten där en lokalbuss stod och väntade på oss. Det är alltid lika spännande varje gång man åker dessa då man aldrig säkert vet vilken kvalité de har. Som vanligt var det småpojkar (såg ut att vara i 13-årsåldern) som körde och arbetade på bussen.