Väl tillbaka i storstan vräkte det ner. Det var det första regnet sedan jag kom till nordön för cirka tre veckor sedan. Så även om det öste ner alla tre dagarna så kändes det okej. Hann i alla fall utforska staden lite mellan skurarna (och prega i mig ännu mer skit). Sista kvällen bjöd jag med Sasha på rugby. Sporten är enormt populär här så varför inte avsluta med en kulturell aktivitet? Det var ett lag från Auckland som mötte ett sydafrikanskt lag och självklart vann vi. Trots att det var folktomt och att jag fortfarande inte fattar reglerna var det jättekul!

Nu sitter jag på flygplatsen och ska snart lämna landet för ett återbesök i Australien med början i Brisbane

Efter bara några timmar i Auckland träffade jag tysken (Sasha) för en öl. Vi kom genast bra överens och planerade vår resa i northlands (området norrom Auckland). Dagen därpå hämtade han upp mig och vi drog till favvoaffären Pak n save för lite inköp inför de kommande dagarna. Sedan begav vi oss uppåt längs västkusten!

Sasha förbereder frukost 

Vi promenerade lite i Paparua samt i Waipua forest reserve där vi såg massa kouriteäd bl.a världens fjärde största träd "Tane Mahuta.". Vi Övernattade i Ruawai och Rarawa.

världens fjärde största träd. Krävs nio personer för att omringa det. Bilden visar dick inte trädets egentliga stirlek

En dag Hyde vi en bräda och sandbordade ner från skyhöga sanddyner (i alla fall Sasha då jag höll mig till de lägre). Verkligen en adrenalinkick!

Den tredje dagen nådde vi toppen på Nya Zeeland (Cape Reinga) där vi besökte den berömda fyren. Vi campade i närheten och återvände med vin och såg solnedgången vid fyren.

Kommande dag besökte vi ett Kiwicenter (en utrotningshotad fågelart som man sällan ser i det vilda längre). Eftersom att varken jag eller Sasha sett en kiwi förr var vi tvungna. De är så söta!

Vi besökte även ett vattenfall i whangarei och besökte en lysmaskgrotta i Waipu. Det var skitcoolt att se hur taket var täckt med blått ljus från maskarna! Tyvärr var det så mörkt att det inte gick att ta några foton.

 fyra övernattningar befann vi oss åter i Auckland där vi besökte Mt Eden där vi fick utsikt över staden. Sedan släppte Sasha av mig på ett hostel och vi sa adjö.

Tauranga visade sig vara en mysig liten stad med en promenad längs hamnen med många caféer och restauranger. En av dagarna tog jag bussen till Mt Manganui där jag vandrade lite längst kusten. Resten av tiden spenderade jag med en kanadensare och en tysk och bara latade mig.

Utsikt från Mt Manganui

Efter Tauranga åkte jag vidare till Coromandel där det var helt dött. Det var en liten liten håla med väldigt vacker natur och landskap. Här vandrade jag lite i min ensamhet och kopplade av på en resort med både pool och bubbelpool. Där fanns en hel del kaféer och bagerier så sysslolös var jag inte. Här fick jag kontakt med en snubbe som var intresserad av att dra till northlands med mig så vi beslöt att ses i auckland för att börja vår sex dagars resa där.

Coromandel

Napier var inget att hänga i granen. Staden är mest känd för sin art Deco arkitektur och inredning men utöver detta fanns det inte så mycket att se eller göra. Självklart blev det iaf en vandring och sedan övernattade vi på en parkering precis vid havet.

Efter ytterliggare lite vandring dagen därpå begav vi oss mot Rotorua, känt för sina gejsrar, varma och svavelkällor. Här fick vi bo hos Sean och hans hund. Tanken var att vi skulle stanna över helgen men tyvärr beslöt jag och Christina oss för att gå skilda vägar redan efter första natten. Så jag tog mitt pick och pack och liftade till ett hostel inne i stan. Tyvärr blev det inget besök på varken någon vattenkälla eller gejsrar då jag beslöt mig för att lämna staden plötsligt. Tog bussen till Tauranga i norr.

 Dagen därpå blev jag upphämtad av Christina (tyskan från Wellington). Efter bara någon timmes bilfärd mot Taupo märkte vi att bilen krånglade. Detta krångel eskalerade och ledde till väldigt mycket kludd och frustration flera dagar framöver. Vi blev fast i e Whakatepapa i två nätter och tvingades spendera otaliga timmar på att få tag på menaniker och bärgning. Dessvärre var dagen därpå röd och ingen var i tjänst.

Trots krångel fick vi en del vackra vyer under bilfärden.

Vi lyckades dock ta oss ut och vandra Tongariro crossing som är en av höjdpunkterna i landet. Denna vandring är utsedd till landets bästa endagsvandring men kan även göras under fem dagar om man så önskar. Då det blir nollgradigt här var vi inte så sugna på att övernatta då det var kallt nog att sova i bilen som vi tvingats göra i två nätter. Anledningen är att Whackatepapa ligger på 1100 meters höjd.

Tongariro crossing
Vandringen tog oss drygt sex timmar och eftersom att vi inte hade någon bil liftade vi både fram och tillbaka. Varför betala 60 dollar vardera för shuttle liksom?

Vandringen bjöd på mssvis av vackra vyer bl.a Av Mt Doome, som är känd från "Sagan om ringen". Emerald lakes var lika gröna som på bilder man sett och det var verkligen fantastiskt att få se dem.

På eftermiddagen när vi kom tillbaka var det bara att fortsätta att försöka få tag på mekaniker.

Efter mycket om och men lyckades en mekaniker fixa så att vi kunde starta och ta oss till Taupo, bara en timmeS bilresa därifrån. Dessvärre orkade inte bilen längre än så men lyckligtvis fick vi tag på en mekaniker som kunde titta på bilen nästkommande morgon. Vi tog in på ett närliggande hostel trots att vi planerat att campa. Vi spenderade kvällen i gott sällskap med några lokalbor och tog en lång promenad längs lake Taupo.

Solnedgång vid Lake Taupo (landets största sjö)

Nästkommande dag promenerade vi i fyra timmar, såg några vattenfall och besökte en bifarm där de producerade honung som det var smakprovning på. Vi testade även lite olika marmelader och honungsvin. Vi blev upphämtade av Cameron som vi träffat dagen innan och vi körde därefter till Thermsl terasssS där vi spenderade kvällen i 40 graders naturliga pooler.

Lite bilder från promenaden

Thermsl theracess Taupo

Efteråt köpte vi hämtmat på en indisk restaurang och åkte hem till Cameron för att äta oss grismätta och se på en Nya Zealändsk komedi. Natten spenderade vi hemma hos Cameron och hans sex rumskamrater som kom och gick lite hur som under tiden vi var där. Cameron lämnade oss tidigt nästkommande morgon pga jobb men jag och Christina tog oss en ordentlig sovmorgon och åt sedan frukost med två av Camerons vänner. Efteråt fick vi skjuts in till verkstan och tack och lov var bilen lagad!! Nu kunde vi pusta ut!

Här går vi loss på indiskt-Mums!!

begav oss direkt till Mt Tauhara för lite vandring. Det blev en tre timmars tripp och sedan begav vi oss mot Napier på östkusten.

 Brian och Eileen är ett medelålders par som är bosatta i Wanganui, tre timmar nordväst om Wellington. Vi har gemensamma bekanta i Sverige så på håll fick de reda på att jag befann mig i NZ och bjöd över mig. Dessa två visade sig vara helt underbara människor som bor i ett stort, fint hus. Det är hur lyxigt som helst att få ha eget rum med en stor, skön säng och dessutom har de sex undulater i trädgården😀

Brian hämtade upp mig på busstationen och sedan körde vi runt i två timmar då han visade mig runt i staden och vi besökte även en utsiktsplats. Efter det mötte vi upp Eileen där hemma och åt lunch. Sedan blev det åter en vända i bilen då vi körde till lite olika stränder och utsiktsplatser. Dagen avslutades med en riktigt god middag och ett glas vin.

Dagen därpå var det lördag så då besökte vi marknaden nere vid Whanganuifloden. Det var en liten men mycket trevlig marknad då den inte var turistig till skillnad från de flesta marknader man besöker. Eferåt gick jag min egen väg och promenerade runt floden halva dagen. På kvällen gjorde jag lite shopping och lagade mat åt paret vilket var mycket uppskattat.

Wanganui

Efter vandringen stannade jag  ytterliggare två nätter med skitväder i Nelson. Dagen därpå åkte jag till Picton. Detta är en hamnstad mest känd för färjan som går mellan de två öarna. Här stannade jag i två nätter för att varva ner och planera inför nordön. Dagen därpå tog jag färjan över till Huvudstaden. Resan toh cirka tre timmar och bjöd på många vackra vyer i sundet. Har aldrig varit en storstadsmänniska men jag blev väldigt glad över att nu befinna mig i Wellington. Det kändes verkligen som en frihet med alla valmöjligheter. Hade dessutom en del som skulle ordnas såsom laddning av mobil och inköp av bl.a Regnskydd till min ryggsäck. Mitt blev nämligen stulet när det hängde på tork i Nelson.

I Wellington träffade jag även Christina, en tyska som slog mig följe till både Tepapamuselt och lite vandring. Dessutom bestämde vi att vi skulle resa runt nordön tillsammans i hennes bil. Även i Wellington blev det två dagar och jag hann nätt och jämnt inhandla det jag skulle samtidigt som jag började längta till mindre städer. Dagen därpå tog jag bussen mot Wanganui, tre timmar västerut.

Dag 1

Damon skulle hämta upp mig i sin bil 7.30 fredag morgon. Dessvärre var han sen och vi fick stressköra fär att hinna till vattentaxin i Marahua till kl 9. Vi hann precis i tid och kastade oss in i båten. Hela leden är 60km lång och tar tre till fem dagar att genomföra beroende på tempo. Eftersom att varken Damon eller jag var jättesugen på flera nätters tältande hade vi bara bokat camping för en natt. Dock var vi övertygade om att vi skulle klara 43km på de två dagar vi hade (cirka 7 timmars vandring per dag). Vi stannade vid ett antal vikar längs vägen och släppte av folk, de flesta gör bara en dagstur och släpps av vid den första viken för att sedan vandra tillbaka. Här kom vårt första bakslag- Damon kom på att han glömt tältpinnarna i bilen! vi bestämde oss för att de nu inte fanns någon återvändo och att vi fick handskas med problemet nät vi väl kommit fram till campingen på kvällen. 

Mitt under båtturen kommer vi på att vi skulle hinna några ytterliggare timmars vandring dag ett och bad chauffören om att få kliva av ett stopp senare. När vi väl var framme och skulle påbörja vandringen vid 11 tiden blir vi informerade om låg och högvattentiden för att passera viken vi skulle ha börjat vid. Detta var vi väl medvetna om redan innan men eftersom att planen var att vi skulle börja vid just Awaroa bay så skulle högvattnet inte beröra oss. Vi skulle behöva vänta till klockan 15 sa dem men vid 13 begav vi oss iväg. Fick en fin vy av regnbågen på vägen ner.

Det blev dock tvärstopp vid viken då vattnet var högt. Vi vandrade ut på en liten udde som stack upp en bit ut i vattnet. Vattnet nådde oss till knäna. Det var iskallt och bottnen sumpig och fylld med vassa snäckskal. Vi stod där på udden i cirka 45 minuter tills vattnet sjunkit något. Inne vid land hade det nu samlats en grupp människor som stod och iakttog oss. Ingen vågade sig ut förrän de sett att vi klarat det, vi blev därmed försökskaninerna.

Tillslut kunde inte Damon hålla sig, slängde upp sin packning på huvudet och började långsamt att lunka fram i vattnet. Jag väntade tills han kommit en bit ut och sedan hängde jag på. Det var allt annat än behagligt att ha sin ryggsäck med all packning, sovsäck, liggunderlag och kängor lutandes på sin axel samtidigt som jag skulle balansera på den sumpiga, vassa bottnen. Det tog mig cirka 30 minuter att ta mig över på andra sidan och vattnet sträckte mig till naveln. Väl över kastades packningen i marken och vi bytte om. Här träffade vi även på Claus- en pratglad tysk som slog oss följe resten av vandringen. hår fick vi även ett tält som någon lämnat efter sig och det var en ordentlig lättnad.

Ser ni pricken där ute? Det är jag när jag korsar viken

 P.g.a.förseningen var vi tvungna att plocka fram pannlamporna och vandra i totalt mörker. Självklart började det även att ösregna och leden blev geggig och hal. Till slut kom vi iaf fram till campingen och slog upp vårat tält och lagade pasta på Damons stormkök. Campingen hade toaletter och kallvatten, ingenting mer. Vi gjorde en brasa och satt och drack te och pratade. Natten blev väldigt kall.

Dag 2

Nästa dag strålade solen och Damon invigde dagen med ett dopp. Sedan begav vi oss vidare. Dagen bjöd på värme och mycket sol. Dessvärre blev packningen lite väl tung för Damon och vi ruschade mestadels av vägen. Idioten hade så mycket onödig packning med sig så jag tyckte inte ett dugg synd om honom. Det är verkligen en helt annan sak att vandra med massa packning på ryggen än med bara en dagspackning. Det blev cirka sju timmars vandring dagligen och på lördagkvällen var vi åter i Marahau där vi hämtade bilen. Ryggar och fötter var ömma men vi var väldigt glada över att ha gjort en tvådagars vandring som annars tar tre. Många vackra vyer bjöds det på.