Kvällen i Inle lake spenderade vi med två killar från trekkigturen. Vi drack goda Caiperinas för 14kr styck till sent inpå kvällen. Vi fick dock ta farväl av de andra i gruppen då de tog in på andra hotell. Det var sorgligt då vi kommit så nära varandra på så kort tid. Vi sov ut ordentligt och spenderade nästkommande dag genom att utforska staden. Eftersom vi anlänt via sjön fanns det ingen poäng med att ta ytterligare en båttur och det visade sig vara en bra idé då det senare på dagen började regna-första regnet sedan Borneo. Vi bokade en nattbuss inför kvällen och checkade ut.

Staden (som jag inte kommer ihåg namnet på) var inget speciellt i sig. Här var något turistigare än i Kalaw vilket inte är så konstigt med tanke på att Inle lake är en utav de populärare turistattraktionerna i landet. Ändå inte tillräckligt turistigt för att man kan passera obemärkt på gatan. Vi "vitingar" är väldigt spännande och överallt vinkar både barn och vuxna till oss med ett leende och hojtar " Mingalaba!" vilket betyder "hej". Kvinnor som män bär kjol ( en slags filt eller tjock sarong som de virar runt midjan). Flertalet kvinnor smetar på vit/beige färg på kinder och panna, något vi först inte förstod vad det innebar. Vi fick sedan veta att det är kalk och används delvis för att skydda hyn mot solen men främst för att det är en slags accessoar och anses attraktivt att varia blek.

Det jag gillar mest med Myanmar hittills är att folk här inte bara vill sälja massa saker och tjänster utan faktiskt verkar vara genuint intresserade av oss västlänningar. De kommer gärna fram för att prata eller fråga vart man kommer ifrån och hur det är i våra länder. Detta är något som jag inte tror kommer kunna upplevas om fem år och framåt. Det är också kul att se att barnen leker på ett annat sätt än barn hemma i Sverige. Vid saknad av massa materiella ting får man uppleva lek och barndom på samma sätt som när jag själv växte upp (En favorit här i Myanmar är en variant på volleyboll där man endast använder sig av andra kroppsdelar än armar. Här används en liten ihålig korgboll). Å andra sidan finns det också en mörkare sida av barndomen här-att den är alldeles för kort. Överallt ser man föräldrar arbetandes med barnen vid sin sida. Sexåringar serverat på restaurang eller säljer tobak på gatan. Det är tydligt att de tvingas till att bli vuxna tidigare här. Ström kan man inte ta för givet, den går och på hela tiden så ficklampan får ständigt vara med.

Vi stannade i Kalaw i två nätter. Vi bokade en trekkingtur till Inle lake från Dagen därpå. Vi bokade genom ett företag som heter Ever smile eftersom de hade bra rykte. 8.30 började vår vandring. Första dagen gick vi sammanlagt i sex timmar och andra dagen fyra. All mat och boende var inkluderat i de 225kr vi betalade. Vandringen var fantastisk,vi promenerade genom massa byar, dalar och odlingar. Vi såg bl.a potatis, avocados, papaya, majs, senap och ingefära. Kor vandrade vid vår sida. Maten vi blev serverade var fantastisk och vi åt oss alla proppmätta vid varje måltid.

Vi övernattade i en liten by utan elektricitet där vi alla tio fick dela en hydda där vi sov på golvet. Nätterna här är kyliga men vi höll oss varma med tjocka filtar. Efter middagen satt vi kvar och drack lokalöl och snackade. Vår Guide Tonton tog fram gitarren och sjöng för oss. Det var verkligen en underbar kväll. När klockan var nio kunde vi inte hålla oss vakna längre och vi gick till sängs. Det blev dock inte mycket sömn den natten då flertalet snarkade, ett par bestämde sig för att sexa mitt i natten och två stycken (inkl mig) pratade i sömnen.

6.30 var det dax att stiga upp. Jag tog en dusch men det var inte många andra som tördes då "duschen" bestod av ett litet ihåligt halmskjul. Det fanns inget rinnande vatten utan bara en tunna fylld med kallt vatten och en skopa att hälla vattnet med. Toaletterna var som överallt annars, ett hål i marken och en skopa att spola vatten med. Toapapper får man ta med själva.

För att ta oss från Luang Prabang till Myanmar var vi tvungna att korsa norra Thailand. Vi bokade en sovbuss som var riktigt lyxig med sängar. Efter någon timmes resande plockade vi dock upp ett antal lokalpassagerare som satte sig i mittgången. Detta fortgick under hela natten och vi fick spendera tiden med dem sittande intill oss. Bland dessa fanns bl.a En mamma med ett spädbarn i famnen. 12 timmar och (extremt) lite sömn senare var vi framme i Chiang Rai i norra Thailand. Stämpling och kontroller gick smidigt. Vi spenderade dagen i den något turistiga men ändå mysiga staden och övernattade där.

Nästa dag var det dags att ta oss ytterligare ett steg närmare gränsen till Myanmar. Vi tog oss till storstaden Chiang Mai där vi också spenderade en dag. Vi märkte snabbt vilken skillnad det är på Thailand och Laos. Vi passade på att äta oss rejält mätta på thaimat och jag fick i mig lite protein på första gången på länge. Åh vad gott det var med kyckling! Nästa dag var det dags för den långa resan. 7.30 befann vi oss på busstationen för att ta oss till Maesot, gränsstaden till Myanmar. Vi var framme vid 14-tiden. Vi var dock de enda som befann oss vid gränsen då så stämpling, fotografering osv gick snabbt och smidigt. Vi tog ut pengar och letade sedan upp en buss till staden Bago. Vi behövde dock vänta i två timmar innan bussen skulle avgå och vi var vrålhungriga. Det var i princip en omöjlighet att hitta något att äta och jag blev lack. Fick dock tag på lite friterade knyten som vi stoppade i oss. Vi kunde inte alls kommunicera med befolkningen. Resan Skulle ta fyra timmar men tog åtta.

Vägarna är i extremt dåligt skick så vi körde i 30km större delen av resan. Vi stannade för mat vid ett tillfälle där de bara hade massa grytor med köttklumpar i. Jag pekade och lyckades beställa lite torrt ris som de serverade mig. Strax därpå började personal komma farandes med massvis av smårätter som de ställde på bordet. Denna goda buffé kostade oss 10kr vardera så det kan man ju leva med.

Klockan 02 släpptes vi av på en landsväg i det totala mörkret. Hundar sprang omkring våra ben och det var lite otäckt. Vi började gå och hittade strax ett ställe som hette SAN Fransisco Hotel. Portarna var stängda och allting var nedsläckt. Vi fick dock syn på en liten klocka som vi frenetiskt ringde på och precis när vi skulle ge upp tändes ett litet ljus. En gammal kvinna öppnade för oss och vi checkade in. Vi fick ett dubbelrum med delat badrum. Rummet var skabbigt som fan och spindelnät fanns överallt men vi ville bara in och sova. Skulle gå på toa men Vände om i dörröppningen då en stor spindel satt mitt på toaväggen. Ezra gjorde sitt bästa för att få bort den men den lyckades smita. Efter att jag skällt ut Ezra fick vi byta rum till ett med högre standard och egen toalett. Äntligen fick vi sova ut!

Förstod ganska omedelbart att Myanmar inte är som något annat ställe. Iaf iNte staden Bago. Trafiken går åt alla möjliga håll och de kör både vänster och högerstyrda fordon. De använder traktormotorer på bilarnA och armebilar används som Taxis. Kor går omkring på vägarna och barn från cirka sju års ålder kör mopeder, alla utan hjälm. Överallt ligger det stora, röda loskor på marken som vi först trodde var blod. Sedan såg vi att det var spott. De flesta här tuggar nämligen betel- nötter somblandats med limepasta och tobak. Detta bindssedaniniett blad som man sedan placerar i kinden. Tuktuksen som jag så många gånger åkt var aningen obekvämare då vi fick luta oss framåt och hålla i oss ordentligt för att inte slå sönder våra ryggar. Vår ena chaufför stannade för att köpa mer tuggtobak och vi fick se en massa tempel, bl.a En av de största pagodorna i landet och den andra största liggande Buddahn i världen. Bland denna stora massa av folk var vi de enda västlänningarna och vi var som apor på ett zoo. En pappa med en liten son stannade mopeden och pekade på oss, vädjande att pojken skulle titta på oss: "English, english" sa han med ett leende och pojken log. En familj kom fram och ville ta ett foto tillsammans med oss och även en munk kom fram med sin telefon och tog en selfie med oss. Det var verkligen en annorlunda upplevelse.

Vi har märkt att transport och mat här är billigt men att Boende är dyrt. På grund av brist på hostels så hade det varit dyrt att bo i privatrum på hotell själv så det är absolut en fördel att kunna dela kostnaden med någon. Efter en dag i Bago tog vi ytterligare en nattbuss 18.30 till 6.30 Detta var absolut ingen trevlig färd då vi satt och skakade av köld hela resan. Inte hjälpte det av vi bad dem höja ac:n heller. Klockan fyra på morgonen ryckte någon i min filt och sa att vi nu var framme i Kalaw. Vi var tydligen de enda som skulle av här då flertalet skulle ta sig enda till Inle lake, dit även vi så småningom ska ta oss. Som tur var hade vi rekommendationer på ett ställe så vi visste vart vi skulle. checkade in på Golden Lily guesthouse som var helt okej.

Efter två veckor på Borneo var det dags att åka vidare. Jag flög via Kuala Lumpur där jag spenderade natten på flygplatsen. Efter någon timme ankom min reskamratfrån Singapore så tiden gick relativt snabbt. Väl i Laos huvudstad Vientiane fick jag betala 35 dollar för visum medan Ezra slapp då olika inreseregler för olika nationaliteter gäller.

Tiden går för snabbt. Vi har redan hunnit besöka Vientiane som är Loas huvudstad. Den är dock extremt liten och engelskan obefintlig. Vi spenderade en natt här för att sedan åka vidare till vår nästa destination-Viang Vieng. Denna stad är känd för sitt backpackerliv men även för den välomtalade Tubingen- en stor badring som man flyter omkring i på floden medan man drar sig fram med hjälp av ett rep. Ett antal drinkar intas på vägen då detta är en slags flytande pubrunda så det kryllar av barer runt eller i floden. Jag har nog inte träffat på någon som varit i Viang Vieng utan att ha gjort detta så Ezra och jag var ju tvungna att bli de första. Överlag så försökte vi hålla oss borta från de mest turistiga områdena och organiserade turer vägrade vi. Dock visste vi att området har väldigt fin natur runt sig så en morgon tog vi på oss gympaskor och började traska omkring. Vi följde dock ingen speciell rutt och lät slumpen ta oss dit den ville och vi fick se helt fantastiska landskap, berg och vattendrag. Det är dock torrperiod nu så risfälten var ordentligt torra och jag kan bara föresgälla mig hur vackra de är under lågsäsongen.Trots att vi befann oss så nära staden stötte vi inte på en enda turist på fem timmar. Vi besökarna även en grotta som var den smalaste jag sett. Jag tycker synd om alla turister som bara är här för att festa och som missar detta! Efter ett svettigt vandringspass var dock vi också förtjänta några drinkar förstås men stadens sig ärALLDELES för turistig.

Efter vår naturupplevelse i Viang Vieng var det dags att ta oss norrut mot Luang prabang. Vi hade beställt upphämtning till busstationen klockan nio men när vi väntat i enhalvtimme bad vi receptionisten ringa. En tuktuk hämtade upp oss och mer eller mindre kastade in oss i en minivan där vi fick sitta på de utfällbara pallarna. Inte var det den VIP buss som vi beställt inte för den hade antagligen redan avgått. Den sex timmar långa och skumpiga resan var inte så bekväm då man inte hade ryggstöd. Väl frammarsch LP förlorade Ezra sitt handbagage då han var tvungen att ställa ner det för att hjälpa till att lasta ner väskorna från biltaket. Bankkort,kamera, kontanter och dylikt är borta. Numera får jag försörja stackaren.

LP är väldigt turistigt det också. De flesta resenärer tar sig just hit och till Viang Vieng. Men eftersom att vi beslutat att vi vill spendera mer tid i Burma än iLaos hinner vi inte chansa.

Utanför LP finns ett jättestort och vackert vattenfall. Har man inte varit där så har man inte varit i LP, sägs det. Så även om vi visste att vi långtifrån kommer var de enda turisterna där så tog vi oss dig. Vi hyrde en moped i ett dygn för 120kr och åkte dit. Resan tog cirka en timme och väl plats var det en svettig promenad upp till toppen av vattenfallet. De flesta stannade någonstans på vägen och badade men vi ville komma undan massan och tog en tur in i skogen. Där hittade vi en bäck där Ezra hoppade i och svalkade sig. Framåt skymningen begav vi oss tillbaka neråt. Det var endast ett fåtal turister kvar så vi kunde då ta ett dopp i lugn Och ro och ta lite bilder av det alldeles blåa och klara vAttnet.

Sista dagen i KK och därmed Borneo spenderade jag på ön Sapi med ett glatt gäng från hostelet. Vid 14-tiden fick jag ta farväl och nu, 16 timmar senare sitter jag på flygplatsen i Kuala Lumpur och ska snart boarda planet. jag har numera sällskap av Ezra, min vän från Schweiz och om bara några timmar befinner vi oss i Laos.

Lyckades uppdatera några bilder på bloggenså förhoppningsvis ska det fungera i fortsättningen.

Vi ses i Laos!!

Färden från Brunei till KK var allt annat än smärtfri. Dagen började med att vi fick stå och vänta på vår förbeställda taxi i 20 minuter utanför hotellet. Tillslut beslöt vi oss för att börja gå mot busstationen och stoppa en taxi på vägen. Dessvärre var inte en kotte ute klockan sex på morgonen så det slutade med att vi tog oss ner till floden där vi fick tag på en båttaxi som körde oss dit. Men att gå omkring med 20kg på rygg och mage i en kvart en tidig morgon var svettigt värre trots att solen ännu inte var uppe. När vi väl ankom till busstationen hade vi missat expressbussen så vi tvingades tränga in oss i en liten minibuss där vi satt som packåsnor i mittengången. Efter en timmes (något obekväm) resa fick vi byta buss och åka i ytterligare någon kvart. Vi hoppade på färjan som tog cirka två timmar. På den malaysiska ön Labuan fick vi passera pass och säkerhetskontroller och fixa båtbiljetter vidare till KK. Klockan hade redan hunnit bli elva men båten skulle inte avgå förrän kl 13. Vi strövade omkring lite och tog en fika innan det var dax för ”The boat from hell”. Jag hade läst om att denna resa skulle vara en 4.5 timmars lång plåga då en hel del blir sjösjuka. Jag har under mina resår åkt en hel del båtar som inte är särskillt stabila om man säger så. Har dock aldrig haft problem med sjösjuka och älskar när det är vågor till havs eller turbulens vid flygning. Men fy helvete vad jag mådde dåligt!! De sista tre timmarna satt jag med en spypåse i famnen och lyckades fylla den till hälften. Nåja, väl på plats i KK guidade jag truppen till Akinabalu youth hostel där jag numera är stammis. Det blev tvättning och en sen middag men tidig hemgång för min del då jag inte var på topp. Imorgon är det nya tag som gäller!

I tisdagsmorgon blev vi körda till busstationen i Miri. Därifrån tog vi bussen in i Brunei. Det dröjde inte länge innan vi nådde gränsen där vi fick stiga av och passera till fots. Kontrollen gick jättesmidigt men vi var bara tio passagerare. Med en full buss hade det nog tagit längre tid. Hälften av passagerarna var västlänningar och en tjej från Argentina. Hon fick motvilligt vända om då hon tydligen behövde särskilt visum för att komma in i Brunei.

Resan tog cirka fyra timmar och gick väldigt smidigt. Väl på plats började vi prata med två kanadensare på samma buss som sedan hängde med till hotellet vi bokat. Här i Huvudstaden Bandar seri bagawan (BSB) finns det nämligen inga hostel och detta hotell var det billigaste som fanns att boka. Jag och filuren delade dubbelrum bredvid de kanadensiska syskonen och betalade 126kr vardera. Tillsammans utforskade vi fyra staden men mestadels av tiden gick åt att försöka hitta en väg vidare till KK nästkommande dag. Lite komiskt att så mycket tid i landet gick åt att försöka komma ur det. Dock hade vi gott om tid att se det som finns att se. Huvudstaden är så pass liten att allt är inom gångavstånd.

På eftermiddagen träffade vi på den femte västlänningen som visade sig vara svensk och så blev fyra till fem. De andra skulle alla till KK dagen därpå medan jag hade min flygresa bokad dit från Miri. Jag såg dock till att avboka denna för att i stället joina de andra. Slutligen fick vi någorlunda trovärdig info om båten till KK så vi kunde passa på att utforska staden. Vi gjorde ett besök i Sultan Omar Ali saifuddin moskén som är en av de vackraste i Asien. Efter det var det tänkt att vi skulle besöka Bruneis museum men dessvärre hade det precis stängt för dagen. I stället begav vi oss mot Sultanens palats som är det största i världen. Det har 1788 rum varav 257 är badrum. Utanför stod vakter på led och ännu fler kom marscherande innanför de gigantiska portarna. Dessvärre kunde vi inte se palatset då det var ordentligt undangömt bakom grindar, grönska och annat. Precis när vi skulle börja promenera därifrån hände något skithäftigt. Vakterna kom gåendes mot oss där vi stod och tog bilder och började skrika att vi skulle skynda in till vägkanten. Vi gjorde som vi blivit tillsagda och strax därpå började stora blå lampor att lysa ute på vägen. All trafik stannade upp. Vi fattade nada. Men snart så körde det förbi polisbil efter polisbil med blåljus och sirener. ”Sultanen är på väg” hörde vi en vakt säga. Efter polisbilarna kom det fem svarta, glimrande bilar med mörklagda rutor och körde in genom portarna. Det var lite häftigt att veta att sultanen befann sig i en av dessa.

Efteråt tog vi en vattentaxi och fick en rundtur ute på the water village. Det är nämligen så att utav BSB’s 240 000 Invånare (ca) bor 20 000 på vatten. Men det var inte bara bostäder som fanns på vatten utan även massa moskéer, sjukhus, brandstation, restauranger och flertalet skolor. I stället för skolbussar får eleverna ta sig till skolan med SJ skolbåtar som hämtar upp dem. Inne i detta stora samhälle var det endast båt som gällde. Efter båtturen tyckte alla att det skulle sitta gott med en öl men denna tanke fick vi snabbt släppa då det råder totalt alkoholförbud i landet.

Brunei är dyrare än Malaysia, dock fortfarande billigare än Sverige. Transport är mycket dyrt men mat med dryck fick jag för 35kr på restaurang. Det var dock en fröjd att komma hit då man kan säga att Brunei ( iaf BSB) är som en liten harmonisk oas precis bredvid det kaotiska Malaysia. Här är kliniskt rent överallt och det är allt annat än vad man kan säga om ovan nämnda land. Det luktar inte urin och fiskrens överallt. Bilarna är hela och tillhör de nyare modellerna samt håller hastigheterna. Det bästa av allt är dock att de stannar för en när man ska korsa vägen. Jag menar att ALLA bilar gör detta. I större delen av Sydostasien får man annars riskera livet för att ta sig över. Det bästa på hela dagen var när vi hittade en megastor livsmedelsaffär som verkligen hade ALLT!! Vi köpte på oss diverse bakelser och snacks inför resan till KK.

BSB kändes verkligen som något helt annat än övriga städer i Asien. Där fanns ett lugn och någon slags fräschhet som jag gillade. Trots att det inte finns så mycket att se och att allt går att avverka på en enda dag så är jag glad över att jag tog mig dit. Säkerheten är dessutom mycket hög här då brott bestraffas hårt. Det är exempelvis dödsstraff för narkotikabrott, inklusive cannabis. Landet har dessutom gratis skolgång och sjukvård men utan att befolkningen behöver skatta.