Dagen efter snorklingen kände jag att jag var färdig med Semporna. Planen att dra till Miri via Tawau sket sig då det skulle bli alldeles för omständigt och dyrt. I stället tog jag en buss tillbaka till KK som skulle ta åtta timmar. De verkar dock inte räkna med alla stopp och upphämtningar på vägen så efter lite mer än tio timmar anlände vi. Att jag bränt hela baksidan vid snorklingen gjorde färden något obekväm då man skumpade upp och ner en hel del i sätet. Fick dock lite trevliga samtal med min resekompis i sätet bredvid mig. Självklart var jag den enda västlänningen så jag var ju mycket intressant. Jag tog in på samma hostel som förut då det kändes bekvämast och låg relativt nära busstationen.

Febrilt letade jag efter flyg inför nästkommande morgon till Miri och tillslut hittade jag ett. Det blev dock dyrare än jag räknat med och jag hade nog tjänat på att trots allt flyga från Tawau. I alla fall i tid. I morse blev jag upphämtad i taxi och några timmar senare befann jag mig i Miri, bara 50 minuters flygresa. Bussen hade tagit 17 timmar. Väl i Miri tog jag in på My homestay som är ett utav de renare och mysigare hostel jag varit på. Fick dock strosa omkring i området i några timmar för att fördriva tiden fram till incheckningen kl 14. I tv-rummet mötte jag en trevlig filur från Nederländerna som jag började snacka med. När jag väl fick nyckeln till mitt dorm upptäcker jag att det tydligen bara står en enda våningssäng där då det är ett tvåmannadorm. Lyckligtvis visade sig min sovkompis vara just den filur jag snackat med. Såhär åtta timmar senare har vi delat två måltider tillsammans, strövat runt i stan,, bokat motorcykel inför morgondagen och bokat rum i Brunei inför nästkommande dag.

Nu sitter vi på verandan och ska snart sätta oss på hojen för att köra upp på en kulle där man tydligen ska få bra utsikt över fyrverkerierna vid tolvslaget. Inatt firas nämligen det kinesiska nyåret in. Redan under dagen har man dock hört hur man smällt smällare och allting är dekorerat i rött precis som i resten av Borneo. Gott nytt kinesiskt nyår på er alla!

Jag bokade en heldagstur ut till två olika öar ca 45 minuter ut från Sandakans kust. Resenärerna bestod av 14 stycken kineser varav 4 stycken tog dykcert och skötte sig på egen hand. Resterande kunde inte simma så de hölls sig vid strandkanterna. Inte kan de ha sett så mycket och avundsjuka blev de när de fick höra allt jag fick se. Det var knappt några andra båtar ute så jag simmade runt på egen hand i timmar. Jag kan verkligen förstå varför dessa öar är så kända för sin dyk och snorkling. det är nog bara Akumel i Mexiko som klår detta hittills. Det är svårt att med ord beskriva hur häftigt det var att se alla dessa stora varelser som simmade omkring mig i alla vackra färger. Deato större fiskarna var desto mindre verkade de bry sig om min existens och jag kunde nästan ta på dem. sKöldpaddor fanns det gott om. Såg nog ett trettiotal. Det kryllade av dem och inte heller brydde de sig alls om mig utan jag kom riktigt nära flera stycken , en del i samma längd som mig själv. Vid ett tillfälle trodde jag att en var blind. En bjässe som jag skådade nere på bottnen lyfte och simmade uppåt. Den närmade sig allt mer och var på väg rakt emot mig. Även om jag vet att de inte är farliga var det en konstig känsla under någon sekund. Jag höll mig helt stilla. En meter (EN!!) under mig vänder den riktning och börjar simma horisontellt. En lång stund simmar vi tillsammans med bara en meters avstånd. Det var verkligen en obeskrivlig känsla. Jag ska verkligen skaffa mig en undervattenskameran inför nästa resa!

Jag blev allt annat än positivt överraskad när jag kom hit. Dels fick jag känna på den enorma kontrasten mellan att tillhöra en grupp på tre ( varav en man) och att vara på egen hand. Nu fick jag inte längre vara ifred. Jag vet dock inte om det bara handlade om att jag nu var ensam eller om att ,människorna i allmänhet var mer ”på” här i Semporna. Alla barn skulle tvunget ta på mig och de vuxna råstirrade. Jag förstod ganska snabbt att detta inte var ett ställe med många västlänningar. Människor trängdes på vägarna och det var smutsigt, illaluktande och kryllade av råttor stora som marsvin.

Det var ett helvete att hitta boende i stan men efter många om och men och lite konflikter fann jag ett hostel. Stället låg precis vid vattnet och var superfräscht. Dock var personalen skitotrevliga och det fanns inga faciliteter alls. Jag fick dock ett 10mannadorm för mig själv men det kändes väldigt ensamt att inte ha någon att snacka med och inte heller ute hittade jag sällskap då jag totalt sätt såg fyra västlänningar som passerade på gatan.. Jag tror visst att det kryllar av turister här med flertalet är asiater och eftersom att Malaysia består av både malaysier,indier och kineser så är det svårt för mig att avgöra vilka som är turister eller ej. Dessutom förbipasserar de flesta bara Semporna för att bosätta sig ute på någon ö. Som sagt så var det inte så trevligt att ströva runt då man blev utstirrad men jag lyckades i alla fall hitta en turistbyrå och fick bokat en snorklingtur ut till två öar. Det var trots allt detta jag kommit hela vägen hit för. Wi-fi var också ett problem. Jag förstod ganska snabbt att jag ville dra härifrån så fort jag fått komma ut på öarna och snorkla lite och bestämde mig då för att fullgöra min plan och dra till Miri i norr. Jag behövde därmed ta mig till staden Tawau för att därifrån flyga till KK, bo där en natt och sedan ta buss till Miri, eventuellt med något stopp på vägen. Dessvärre fanns inget wi-fi på hostelet och tydligen inte heller på restaurangerna i staden. Lyckades tillslut dock hitta ett ställe där de hade uppkoppling till och från och det fick avgöra var jag åt min middag för kvällen. Nudlar och curry blev det denna gång (igen). börjar vänja mig vid en brinnande känsla vid varje toalettbesök.

Nästa dag sa jag adjö till Sandra och Nicke då vi skildes åt på busstationen vid sjutiden. De skulle tillbaka till KK och därifrån flyga till andra sidan av Sabah medan jag bestämt mig för att fortsätta resan på egen hand. Har länge tänkt ta mig norrut men i sista stund beslöt jag mig för att i stället köpa en biljett söderut. Resan till Semporna tog sex timmar och gick ganska smärtfritt. Jag fick skåda helt fantastiska vyer genom fönstret då vi passerade tjock, tät regnskog. Vid ett tillfälle somnade jag till men väcktes då utav att någon tog mig på axeln. Det första jag ser när jag slår upp ögonen är en polisman med ett stort gevär bredvid mig. Lyckligtvis var det bara en utav två poliskontroller som ägde rum under resans gång.

Semporna är inte känt för att vara någon fantastisk stad i sig (likaså KK och Sandakan) men är utgångspunkt för ett besök på alla fantastiska öar utanför kusten. Dessa öar är tydligen kända för att ha något utav världens bästa dykning och snorkling. Det var just detta som lockade mig att komma hit trots oroligheter som härjat här på senare år. Innan jag beslöt mig för att trots allt ta mig söderut hörde jag mig för med diverse personer. Samtliga påstod att det nu är säkert att åka hit, om inte säkrare än förut så det finns vakter överallt.

När det slutligen var dags att ge sig ut på floden var det verkligen en upplevelse. Regnet hade upphört helt och vattnet var alldeles stilla. Vi fick beskåda tre sorters apor, två typer av makaker samt näsapor. Dessutom såg vi diverse fåglar samt en giftorm som hette ”yellow ring” på engelska. Höjdpunkten var självklart näsaporna som endast lever vilt på Borneo. Jag hade nöjt mig med att få se en men vi såg massvis! Runt floden sades det även finnas både orangutanger och elefanter men det var inte på plats för tillfället. Utflykten avslutades med en god buffe’ och sedan begav vi oss hemåt. Självfallet blev det dock klydd på nytt då de ville att vi skulle ta samma lilla bil tillbaka. Detta hade ingen som helst logik då det svenska paret nu var ensamma i vanen ( de andra två passagerarna skulle övernatta vid floden) så det fanns nu ännu mer plats till oss. Men vi skulle då behöva betala mer för att få åka med dem. Vi hävdade att vi alla fem bokat tillsammans och betalat exakt lika mycket men tydligen skulle de få åka men inte vi ( jo men då fick vi betala dem pengar). Båda bilarna skulle tillbaka till Sandakan så inte skulle det heller kosta mer för bensin och dylikt. Till slut lyckades vi övertala dem och vi alla fem åkte tIllbaka i vanen medan hostelkvinnan och hennes pappa snopna körde hem i skruttbilen. Man blir dock så himla irriterad när man märker att de bara är ute efter ens pengar.

De två ”måstena” när man är i Sabah är att besöka Sepilok orangutang rehab. Center samt att ta en åktur på Kinabatangan river. Eftersom att det förstnämnda redan var avverkat så kvarstod flodturen till vår andra heldag i Sandakan. Just i själva stan fanns inget att göra. Det svenska paret vi mött bestämde sig för att göra oss sällskap och vi fick då mängdrabatt på utflykten. Vi gjorde vårt bästa för att pressa priset ytterligare men eftersom att personalen på hostelet hävdade att de nu behövde få tag på en storbil fick vi ändå betala ganska mycket.

På morgonen blev vi tillsagda att bilen var på plats kl 06 och vi strövade ner för trapporna och fick dessvärre se att en från personalen satt vid ratten i en liten personbil. Hon menade på att vi alla skulle klämma in oss, dvs fyra personer i baksätet men vi argumenterade för att detta inte var ok att åka så i 2,5h (5h t/r). Detta främst av säkerhetsskäl men också för att vi faktiskt betalt för att få en storbil. Då fick vi alternativet att själva ta bilen och köra iväg, detta i vänstertrafik och utan att veta vart vi skulle!! Receptionisten som kunde liiiite bättre engelska kallades ner och sa att hon ”glömt” att tala om att det blev en liten bil istället. Efter många om och men kom de på att de även hade en van men 10-12 platser som skulle till floden samtidigt. I denna var det bara två säten som var upptagna. Det slutade då med att det svenska paret fick åka i vanen medan vi andra tre åkte i personbilen. Varför vi alla inte kunde åka i vanen kvarstod som ett frågetecken.

Vid en vägkant stannade föraren och plockade upp sin pappa som satte sig i förarsätet. Detta pga att kvinnan tydligen inte vågade köra själv, påstod hon. Det märkliga var att hon under färdens gång inte tagit upp sig mobil så det var alltså förbestämt att vi skulle plocka upp honom och sitta 7 (!!) pers i den lilla bilen. Till råga på allt körde mannen i 130km/h och då ska tilläggas att det var enfiligt och att vägarna inte var de bästa. Han lugnade dock ner sig något när Nicklas hävdade att vi ville överleva färden. Väl på plats var vi så pass tidiga att vi fick vänta i 50 minuter på de andra och ytterligare någon timme tills Ösregnet lugnat sig. Himlen hade nämligen öppnat sig strax efter att vi anlänt. Medan vi väntade gick vi en liten sväng och fick syn på några bufflar. Vi fick dricka gratis kaffe och tilldelades alla ponchos till färden.