De två ”måstena” när man är i Sabah är att besöka Sepilok orangutang rehab. Center samt att ta en åktur på Kinabatangan river. Eftersom att det förstnämnda redan var avverkat så kvarstod flodturen till vår andra heldag i Sandakan. Just i själva stan fanns inget att göra. Det svenska paret vi mött bestämde sig för att göra oss sällskap och vi fick då mängdrabatt på utflykten. Vi gjorde vårt bästa för att pressa priset ytterligare men eftersom att personalen på hostelet hävdade att de nu behövde få tag på en storbil fick vi ändå betala ganska mycket.

På morgonen blev vi tillsagda att bilen var på plats kl 06 och vi strövade ner för trapporna och fick dessvärre se att en från personalen satt vid ratten i en liten personbil. Hon menade på att vi alla skulle klämma in oss, dvs fyra personer i baksätet men vi argumenterade för att detta inte var ok att åka så i 2,5h (5h t/r). Detta främst av säkerhetsskäl men också för att vi faktiskt betalt för att få en storbil. Då fick vi alternativet att själva ta bilen och köra iväg, detta i vänstertrafik och utan att veta vart vi skulle!! Receptionisten som kunde liiiite bättre engelska kallades ner och sa att hon ”glömt” att tala om att det blev en liten bil istället. Efter många om och men kom de på att de även hade en van men 10-12 platser som skulle till floden samtidigt. I denna var det bara två säten som var upptagna. Det slutade då med att det svenska paret fick åka i vanen medan vi andra tre åkte i personbilen. Varför vi alla inte kunde åka i vanen kvarstod som ett frågetecken.

Vid en vägkant stannade föraren och plockade upp sin pappa som satte sig i förarsätet. Detta pga att kvinnan tydligen inte vågade köra själv, påstod hon. Det märkliga var att hon under färdens gång inte tagit upp sig mobil så det var alltså förbestämt att vi skulle plocka upp honom och sitta 7 (!!) pers i den lilla bilen. Till råga på allt körde mannen i 130km/h och då ska tilläggas att det var enfiligt och att vägarna inte var de bästa. Han lugnade dock ner sig något när Nicklas hävdade att vi ville överleva färden. Väl på plats var vi så pass tidiga att vi fick vänta i 50 minuter på de andra och ytterligare någon timme tills Ösregnet lugnat sig. Himlen hade nämligen öppnat sig strax efter att vi anlänt. Medan vi väntade gick vi en liten sväng och fick syn på några bufflar. Vi fick dricka gratis kaffe och tilldelades alla ponchos till färden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Haifa Väl i Haifa återvände Ben till arbetet medan jag passade på att utforska staden under dagen. Staden ligger längsmed ett berg och det är svårt att ta sig runt till fots. Jag blev väl inte jätteförtjust precis och planen på att få ta mig et...

Masada Att gå uppför massa trappor klockan 5.00 efter en natt utan sömn är inte riktigt min grej. Jag som verkligen INTE är någon morgonmänniska blev alltmer irriterad när Ben satte på hebreiska rapmusik och börjar sjunga med i bilen. Så irriterand...

  När vi nådde Masada hade solen redan gått ner och det var bäcksvart. Bara bilturen ut i intet var läskigt nog på de gropiga vägarna. Ben talade om rånrisken av beduiner som bor ute i öknen och vi ville därför hitta en plats som kändes nåt sånär s...

  Nästa morgon vaknade jag upp 7.00 med träningsvärk från helvetet. Jag kunde knappt stå på mina vader som blivit rejält torterade de senaste dygnen. Vi packade våra väskor, slängde i oss frukost  och promenerade ner mot ”busstationen”....

Nästa dag tog vi hotelltransfern ner till entren till Petra. Sju timmar blev det denna gång. Även nu blev det massa vandring. Om man "bara" vill se ”turiststråket” eller "Main street” behövs minst en heldag. Det är svårt attt förest...