För att ta oss från Luang Prabang till Myanmar var vi tvungna att korsa norra Thailand. Vi bokade en sovbuss som var riktigt lyxig med sängar. Efter någon timmes resande plockade vi dock upp ett antal lokalpassagerare som satte sig i mittgången. Detta fortgick under hela natten och vi fick spendera tiden med dem sittande intill oss. Bland dessa fanns bl.a En mamma med ett spädbarn i famnen. 12 timmar och (extremt) lite sömn senare var vi framme i Chiang Rai i norra Thailand. Stämpling och kontroller gick smidigt. Vi spenderade dagen i den något turistiga men ändå mysiga staden och övernattade där.

Nästa dag var det dags att ta oss ytterligare ett steg närmare gränsen till Myanmar. Vi tog oss till storstaden Chiang Mai där vi också spenderade en dag. Vi märkte snabbt vilken skillnad det är på Thailand och Laos. Vi passade på att äta oss rejält mätta på thaimat och jag fick i mig lite protein på första gången på länge. Åh vad gott det var med kyckling! Nästa dag var det dags för den långa resan. 7.30 befann vi oss på busstationen för att ta oss till Maesot, gränsstaden till Myanmar. Vi var framme vid 14-tiden. Vi var dock de enda som befann oss vid gränsen då så stämpling, fotografering osv gick snabbt och smidigt. Vi tog ut pengar och letade sedan upp en buss till staden Bago. Vi behövde dock vänta i två timmar innan bussen skulle avgå och vi var vrålhungriga. Det var i princip en omöjlighet att hitta något att äta och jag blev lack. Fick dock tag på lite friterade knyten som vi stoppade i oss. Vi kunde inte alls kommunicera med befolkningen. Resan Skulle ta fyra timmar men tog åtta.

Vägarna är i extremt dåligt skick så vi körde i 30km större delen av resan. Vi stannade för mat vid ett tillfälle där de bara hade massa grytor med köttklumpar i. Jag pekade och lyckades beställa lite torrt ris som de serverade mig. Strax därpå började personal komma farandes med massvis av smårätter som de ställde på bordet. Denna goda buffé kostade oss 10kr vardera så det kan man ju leva med.

Klockan 02 släpptes vi av på en landsväg i det totala mörkret. Hundar sprang omkring våra ben och det var lite otäckt. Vi började gå och hittade strax ett ställe som hette SAN Fransisco Hotel. Portarna var stängda och allting var nedsläckt. Vi fick dock syn på en liten klocka som vi frenetiskt ringde på och precis när vi skulle ge upp tändes ett litet ljus. En gammal kvinna öppnade för oss och vi checkade in. Vi fick ett dubbelrum med delat badrum. Rummet var skabbigt som fan och spindelnät fanns överallt men vi ville bara in och sova. Skulle gå på toa men Vände om i dörröppningen då en stor spindel satt mitt på toaväggen. Ezra gjorde sitt bästa för att få bort den men den lyckades smita. Efter att jag skällt ut Ezra fick vi byta rum till ett med högre standard och egen toalett. Äntligen fick vi sova ut!

Förstod ganska omedelbart att Myanmar inte är som något annat ställe. Iaf iNte staden Bago. Trafiken går åt alla möjliga håll och de kör både vänster och högerstyrda fordon. De använder traktormotorer på bilarnA och armebilar används som Taxis. Kor går omkring på vägarna och barn från cirka sju års ålder kör mopeder, alla utan hjälm. Överallt ligger det stora, röda loskor på marken som vi först trodde var blod. Sedan såg vi att det var spott. De flesta här tuggar nämligen betel- nötter somblandats med limepasta och tobak. Detta bindssedaniniett blad som man sedan placerar i kinden. Tuktuksen som jag så många gånger åkt var aningen obekvämare då vi fick luta oss framåt och hålla i oss ordentligt för att inte slå sönder våra ryggar. Vår ena chaufför stannade för att köpa mer tuggtobak och vi fick se en massa tempel, bl.a En av de största pagodorna i landet och den andra största liggande Buddahn i världen. Bland denna stora massa av folk var vi de enda västlänningarna och vi var som apor på ett zoo. En pappa med en liten son stannade mopeden och pekade på oss, vädjande att pojken skulle titta på oss: "English, english" sa han med ett leende och pojken log. En familj kom fram och ville ta ett foto tillsammans med oss och även en munk kom fram med sin telefon och tog en selfie med oss. Det var verkligen en annorlunda upplevelse.

Vi har märkt att transport och mat här är billigt men att Boende är dyrt. På grund av brist på hostels så hade det varit dyrt att bo i privatrum på hotell själv så det är absolut en fördel att kunna dela kostnaden med någon. Efter en dag i Bago tog vi ytterligare en nattbuss 18.30 till 6.30 Detta var absolut ingen trevlig färd då vi satt och skakade av köld hela resan. Inte hjälpte det av vi bad dem höja ac:n heller. Klockan fyra på morgonen ryckte någon i min filt och sa att vi nu var framme i Kalaw. Vi var tydligen de enda som skulle av här då flertalet skulle ta sig enda till Inle lake, dit även vi så småningom ska ta oss. Som tur var hade vi rekommendationer på ett ställe så vi visste vart vi skulle. checkade in på Golden Lily guesthouse som var helt okej.