Dagen därpå blev jag upphämtad av Christina (tyskan från Wellington). Efter bara någon timmes bilfärd mot Taupo märkte vi att bilen krånglade. Detta krångel eskalerade och ledde till väldigt mycket kludd och frustration flera dagar framöver. Vi blev fast i e Whakatepapa i två nätter och tvingades spendera otaliga timmar på att få tag på menaniker och bärgning. Dessvärre var dagen därpå röd och ingen var i tjänst.

Trots krångel fick vi en del vackra vyer under bilfärden.

Vi lyckades dock ta oss ut och vandra Tongariro crossing som är en av höjdpunkterna i landet. Denna vandring är utsedd till landets bästa endagsvandring men kan även göras under fem dagar om man så önskar. Då det blir nollgradigt här var vi inte så sugna på att övernatta då det var kallt nog att sova i bilen som vi tvingats göra i två nätter. Anledningen är att Whackatepapa ligger på 1100 meters höjd.

Tongariro crossing
Vandringen tog oss drygt sex timmar och eftersom att vi inte hade någon bil liftade vi både fram och tillbaka. Varför betala 60 dollar vardera för shuttle liksom?

Vandringen bjöd på mssvis av vackra vyer bl.a Av Mt Doome, som är känd från "Sagan om ringen". Emerald lakes var lika gröna som på bilder man sett och det var verkligen fantastiskt att få se dem.

På eftermiddagen när vi kom tillbaka var det bara att fortsätta att försöka få tag på mekaniker.

Efter mycket om och men lyckades en mekaniker fixa så att vi kunde starta och ta oss till Taupo, bara en timmeS bilresa därifrån. Dessvärre orkade inte bilen längre än så men lyckligtvis fick vi tag på en mekaniker som kunde titta på bilen nästkommande morgon. Vi tog in på ett närliggande hostel trots att vi planerat att campa. Vi spenderade kvällen i gott sällskap med några lokalbor och tog en lång promenad längs lake Taupo.

Solnedgång vid Lake Taupo (landets största sjö)

Nästkommande dag promenerade vi i fyra timmar, såg några vattenfall och besökte en bifarm där de producerade honung som det var smakprovning på. Vi testade även lite olika marmelader och honungsvin. Vi blev upphämtade av Cameron som vi träffat dagen innan och vi körde därefter till Thermsl terasssS där vi spenderade kvällen i 40 graders naturliga pooler.

Lite bilder från promenaden

Thermsl theracess Taupo

Efteråt köpte vi hämtmat på en indisk restaurang och åkte hem till Cameron för att äta oss grismätta och se på en Nya Zealändsk komedi. Natten spenderade vi hemma hos Cameron och hans sex rumskamrater som kom och gick lite hur som under tiden vi var där. Cameron lämnade oss tidigt nästkommande morgon pga jobb men jag och Christina tog oss en ordentlig sovmorgon och åt sedan frukost med två av Camerons vänner. Efteråt fick vi skjuts in till verkstan och tack och lov var bilen lagad!! Nu kunde vi pusta ut!

Här går vi loss på indiskt-Mums!!

begav oss direkt till Mt Tauhara för lite vandring. Det blev en tre timmars tripp och sedan begav vi oss mot Napier på östkusten.

 Brian och Eileen är ett medelålders par som är bosatta i Wanganui, tre timmar nordväst om Wellington. Vi har gemensamma bekanta i Sverige så på håll fick de reda på att jag befann mig i NZ och bjöd över mig. Dessa två visade sig vara helt underbara människor som bor i ett stort, fint hus. Det är hur lyxigt som helst att få ha eget rum med en stor, skön säng och dessutom har de sex undulater i trädgården😀

Brian hämtade upp mig på busstationen och sedan körde vi runt i två timmar då han visade mig runt i staden och vi besökte även en utsiktsplats. Efter det mötte vi upp Eileen där hemma och åt lunch. Sedan blev det åter en vända i bilen då vi körde till lite olika stränder och utsiktsplatser. Dagen avslutades med en riktigt god middag och ett glas vin.

Dagen därpå var det lördag så då besökte vi marknaden nere vid Whanganuifloden. Det var en liten men mycket trevlig marknad då den inte var turistig till skillnad från de flesta marknader man besöker. Eferåt gick jag min egen väg och promenerade runt floden halva dagen. På kvällen gjorde jag lite shopping och lagade mat åt paret vilket var mycket uppskattat.

Wanganui

Efter vandringen stannade jag  ytterliggare två nätter med skitväder i Nelson. Dagen därpå åkte jag till Picton. Detta är en hamnstad mest känd för färjan som går mellan de två öarna. Här stannade jag i två nätter för att varva ner och planera inför nordön. Dagen därpå tog jag färjan över till Huvudstaden. Resan toh cirka tre timmar och bjöd på många vackra vyer i sundet. Har aldrig varit en storstadsmänniska men jag blev väldigt glad över att nu befinna mig i Wellington. Det kändes verkligen som en frihet med alla valmöjligheter. Hade dessutom en del som skulle ordnas såsom laddning av mobil och inköp av bl.a Regnskydd till min ryggsäck. Mitt blev nämligen stulet när det hängde på tork i Nelson.

I Wellington träffade jag även Christina, en tyska som slog mig följe till både Tepapamuselt och lite vandring. Dessutom bestämde vi att vi skulle resa runt nordön tillsammans i hennes bil. Även i Wellington blev det två dagar och jag hann nätt och jämnt inhandla det jag skulle samtidigt som jag började längta till mindre städer. Dagen därpå tog jag bussen mot Wanganui, tre timmar västerut.

Dag 1

Damon skulle hämta upp mig i sin bil 7.30 fredag morgon. Dessvärre var han sen och vi fick stressköra fär att hinna till vattentaxin i Marahua till kl 9. Vi hann precis i tid och kastade oss in i båten. Hela leden är 60km lång och tar tre till fem dagar att genomföra beroende på tempo. Eftersom att varken Damon eller jag var jättesugen på flera nätters tältande hade vi bara bokat camping för en natt. Dock var vi övertygade om att vi skulle klara 43km på de två dagar vi hade (cirka 7 timmars vandring per dag). Vi stannade vid ett antal vikar längs vägen och släppte av folk, de flesta gör bara en dagstur och släpps av vid den första viken för att sedan vandra tillbaka. Här kom vårt första bakslag- Damon kom på att han glömt tältpinnarna i bilen! vi bestämde oss för att de nu inte fanns någon återvändo och att vi fick handskas med problemet nät vi väl kommit fram till campingen på kvällen. 

Mitt under båtturen kommer vi på att vi skulle hinna några ytterliggare timmars vandring dag ett och bad chauffören om att få kliva av ett stopp senare. När vi väl var framme och skulle påbörja vandringen vid 11 tiden blir vi informerade om låg och högvattentiden för att passera viken vi skulle ha börjat vid. Detta var vi väl medvetna om redan innan men eftersom att planen var att vi skulle börja vid just Awaroa bay så skulle högvattnet inte beröra oss. Vi skulle behöva vänta till klockan 15 sa dem men vid 13 begav vi oss iväg. Fick en fin vy av regnbågen på vägen ner.

Det blev dock tvärstopp vid viken då vattnet var högt. Vi vandrade ut på en liten udde som stack upp en bit ut i vattnet. Vattnet nådde oss till knäna. Det var iskallt och bottnen sumpig och fylld med vassa snäckskal. Vi stod där på udden i cirka 45 minuter tills vattnet sjunkit något. Inne vid land hade det nu samlats en grupp människor som stod och iakttog oss. Ingen vågade sig ut förrän de sett att vi klarat det, vi blev därmed försökskaninerna.

Tillslut kunde inte Damon hålla sig, slängde upp sin packning på huvudet och började långsamt att lunka fram i vattnet. Jag väntade tills han kommit en bit ut och sedan hängde jag på. Det var allt annat än behagligt att ha sin ryggsäck med all packning, sovsäck, liggunderlag och kängor lutandes på sin axel samtidigt som jag skulle balansera på den sumpiga, vassa bottnen. Det tog mig cirka 30 minuter att ta mig över på andra sidan och vattnet sträckte mig till naveln. Väl över kastades packningen i marken och vi bytte om. Här träffade vi även på Claus- en pratglad tysk som slog oss följe resten av vandringen. hår fick vi även ett tält som någon lämnat efter sig och det var en ordentlig lättnad.

Ser ni pricken där ute? Det är jag när jag korsar viken

 P.g.a.förseningen var vi tvungna att plocka fram pannlamporna och vandra i totalt mörker. Självklart började det även att ösregna och leden blev geggig och hal. Till slut kom vi iaf fram till campingen och slog upp vårat tält och lagade pasta på Damons stormkök. Campingen hade toaletter och kallvatten, ingenting mer. Vi gjorde en brasa och satt och drack te och pratade. Natten blev väldigt kall.

Dag 2

Nästa dag strålade solen och Damon invigde dagen med ett dopp. Sedan begav vi oss vidare. Dagen bjöd på värme och mycket sol. Dessvärre blev packningen lite väl tung för Damon och vi ruschade mestadels av vägen. Idioten hade så mycket onödig packning med sig så jag tyckte inte ett dugg synd om honom. Det är verkligen en helt annan sak att vandra med massa packning på ryggen än med bara en dagspackning. Det blev cirka sju timmars vandring dagligen och på lördagkvällen var vi åter i Marahau där vi hämtade bilen. Ryggar och fötter var ömma men vi var väldigt glada över att ha gjort en tvådagars vandring som annars tar tre. Många vackra vyer bjöds det på.

Mitt nästa stopp längs västkusten blev Hokitika, ett stopp som jag tycker var ganska onödigt såhär i efterhand. Efter glaciärbesöken kände jag att jag nu landat i en storstad (hela 4500 invånare!). Här fanns gott om både affärer och caféer. Dessvärre hade jag ingen aptit över huvud taget och var ständigt illamående då det stank mögel i hela staden. Anledningen till att man åker hit är främst Hokitika gorge. Detta är en flod med turkost vatten vilket bergen och glaciävattnet bidrar till. Känt för att vara otroligt vackert med andra ord. Dagen bjöd på strålande sol men dessvärre hittade jag ingen lift ut till gorgen och tvingades betala 90 dollar endast för skjutsen ut dit tillsammans med en brittisk tjej. Har man egen bil är det kanske värt den 30 minuter långa resan för ett besök. Visst var det vackert men absolut inget "wow". Inte värt 45 dollar med andra ord. Dessutom drog jag på mig en jäkla massa sandflugebett som just nu inte är så roliga. Hoppas de lägger sig snart så att det inte slutar som sist då jag fick massa infektioner och fick åka hem. Är väldigt duktig som inte kliat tycker jag.

Solnedgång i Hokitika

Hokitika gorge

Efter två nätter av illamående i Hokitika bokade jag bussresa till Nelson. Dessvärre blev det som vanligt en jäkla massa stopp längs vägen. Förutom massa kisse och kaffepauser blev det en timmes stopp i staden Punakaiki där vi gick ta oss en titt på de berömda "Pannkaksklipporna" vilka är naturligt formade pannkakslager (klippformationer). Åter igen blev jag inte särskilt imponerad och ville mest komma fram till Nelson.

Bussbolaget InterCity som jag köpt busspass hos är det sämsta ever. Eftersom jag vägrar allt som har med guider och gruppresor att göra ville jag endast betala för TRANSPORT och kvinnan som sålde detta till mig sa " travel like à local" så det va ju bra, tänkte jag. Dessvärre var detta ren bullshit då passagerarna består av 90%kineser och resten västlänningar, inklusive mig. Chaufförerna pratar i ett om massa ointressanta saker så sova kan man heller inte göra. Hela tiden är det stopp och kaffepauser på massa turistiga platser så resorna tar en tredjedel extra så lång tid. Det värsta är att jag inte betalar per sträcka utan per timme jag reser. Så med andra ord betalar jag för all den dötid jag sitter och glor under pauserna. Kineserna är dock överlyckliga och tar foton på allt.

Landskapet från bussresan

Nelson
Nelson är en storstad med 60 000 invånare. Dessvärre var vädret väldigt dåligt så min vandring i Abel tasman blev framskjuten. I stället spenderades mestadels av tiden på olika kaféer. Inhandlade även gelsulor då fötterna börjat säga ifrån. Det var nog ändå ganska välbehövt att fötterna fick några dagars ledigt. Såklart blev det ändå lite kortare utforskning av Staden, bla till centre of Nz med utsikt över staden. Träffade Damon- en engelsman och planerade vandringen med honom. Abel tasman coastal track är en utav de största vandringarna i NZ och ett måste på min lista.

Utsiktennfrån "Centre of NZ"

Det dåliga vädret resulterade i fem dagar i Nelson. 

Efter Q-town var det dags för lite andra typer av vyer så jag begav mig till de små städerna Franz Josef och Fox glaciär som ligger en halvtimmes bilresa ifrån varandra. Där ville jag ta mig en titt på de berömda glaciärerna. Dessa är kända för att vara några av världens mest tillgängliga glaciärer. Städerna i sig uppnår knappt 400 invånare vardera och är basen för helikopterturer som tar turister upp på isen. Själv har jag inte lust att betala flera tusenlappar för att få stå på snö och is när jag kan göra det hemma i Sverige och (dessutom trängas med massa asiater och en jobbig guide). I stället gjorde jag som många andra gör- vandrade så nära dem som möjligt för att skåda dem på håll.

FranzJosefglacier

I Franz Josef bodde jag på ett av de billigaste hostelen hittills på min resa men dock det allra bästa. Här var sovsalarna av en helt annan standard där man hade sitt egna lilla krypin med gardiner, gratis frukost (inkl. våfflor!), gratis soppa varje kväll och gratis jacuzzihäng. Dessutom var utsikten uppemot glaciären helt fantastisk. Staden i sig bestod av ett fåtal restauranger, en liten livsmedelsbutik samt några helikopterföretag. Här gjorde jag min hittills bästa vandring.

Alex knob track beskrevs ta åtta timmar t/r men tog något mindre för mig. Dock tog det en stund att ta sig mellan hostelet och starten så jag var nog ute i minst åtta timmar totalt. Innan jag begav mig fick jag tala om i receptionen att jag skulle ge mig av. Detta är ett måste då de sänder ut helikoptrar på span om man inte dykt upp mot kvällen.

Denna vandring var den mest utmanande rent mentalt och jag fick även rasta armar och överkropp. Det lutade inte så drastiskt vilket innebar att det inte var så jobbigt kardiomässigt men terrängen var väldigt ojämn och varierande. Det är tydligt att man här låtit naturen vara ifred och låtit träd och rötter växa fritt utan att man karvat i terrängen. Det fanns ingen ordentlig stig. Därmed fick man vara konstant uppmärksam på var man satte fötterna och var man inte skulle slå i huvudet. På många ställen fick man klättra på alla fyra och dra sig upp med hjälp av rötter och kvistar. Detta var en led i min smak med andra ord. Väl på toppen var utsikten fantastisk över glaciären. Jag fick även skåda Tasmanska havet som skiljer NZ och Australien åt. Träffade till min förvåning bara på sju andra vandrare under hela leden.

De två nästkommande dagarna hade jag ont i fötterna så det blev till att sätta på sig lite compeedplåster och vila fötterna lite. Det blev dock några kortare leder då jag såklart inte kunde sitta still.

Foton från mina korta vandringar

Nästa stopp blev Fox glaciär dit jag fick skjuts av hostelägaren. Resan tog drygt en halvtimme och sedan befann jag mig på ett om möjligt ännu bättre hostel. I Fox fanns det dock inte så mycket att göra, gick några leder och sen promenerade jag de sex kilometrarna bort till Lake Matheson-en av de mest fotograferade sjöarna i landet. Anledningen till detta är att man med lite tur kan få se Mt Cook (landets högsta berg) spegla sig i vattnet. Efter lite foton vid solnedgången liftade jag tillbaka till hostelet. Nästa dag var det dags för att bege mig uppåt längs västkusten.

Mt Cook x2

Mt Fox

Queenstown var lite av en besvikelse efter att ha varit i Wanaka. det var mycket större och hade högre puls. Här handlade det inte lika mycket om vandring utan i stället om adrenalinkickar och alkohol. Här erbjuds allt från bungyjump, fallskärmshoppning, speedbåt till golf och go-cart. Det enda som intresserade mig av aktiviteterna var luge-en slags kärra man sitter i (typ som en pulka) och sedan tar gravitationen en nedåt längs den 1,3 km långa banan. Det enda man har är ett styre och en broms. Detta visade sIG vara så sjukt roligt så jag tog sju rundor. Först var man tvungen att ta gondolen upp på ett berg där det va superfin utsikt. sedan fick man för att komma till banan åka lift upp ännu högre. Sedan var det bara att åka ner och sen ta liften upp på nytt.

Samma dag som lugen passade jag på att bestiga Queenstown hill som blev en liten runda på cirka tre timmar. Inga supervyer jämfört med Wanaka men helt okej.

En av dagarna bokade jag en heldagstur till Milford sounds. Denna fjord (ja, det är faktiskt en fjord och inte ett sund) är utsedd till världens åttonde underverk och ska vara helt fantastiskt vacker om bara vädret tillåter. Dessvärre var detta en utav de sämsta tänkbara dagarna vädermässigt. Sikten var lika med noll och det regnade och blåste hela dagen. Så där satt man i båten och tyckte inte ens det var lönt att gå upp på däcket. Tog två foton under dagen, TVÅ. En riktig besvikelse var det. eftersom att vädret i Milford heller inte skulle bli bättre på ett bra tag var det bara att ge upp. Här faller det upp till nio meter regn per år fick jag veta.

De två bilderna från Milford samt bild på en Kea- en utrotningshotad papegoja

Den tredje dagen var det tänkt att jag skulle bestiga Ben Lomond- en 7-8 timmars vandring. Dessvärre fortsatte oturen då jag knappt fick någon sömn natten inpå så jag tog ett klokt beslut att låta bli. I stället blev det att driva runt i stan vilket var mycket tråkigt. Nej, Queenstown som stad var inte så mycket för mig men å andra sidan har jag ju redan provat på det mesta som erbjuds där.