Dag 1

Damon skulle hämta upp mig i sin bil 7.30 fredag morgon. Dessvärre var han sen och vi fick stressköra fär att hinna till vattentaxin i Marahua till kl 9. Vi hann precis i tid och kastade oss in i båten. Hela leden är 60km lång och tar tre till fem dagar att genomföra beroende på tempo. Eftersom att varken Damon eller jag var jättesugen på flera nätters tältande hade vi bara bokat camping för en natt. Dock var vi övertygade om att vi skulle klara 43km på de två dagar vi hade (cirka 7 timmars vandring per dag). Vi stannade vid ett antal vikar längs vägen och släppte av folk, de flesta gör bara en dagstur och släpps av vid den första viken för att sedan vandra tillbaka. Här kom vårt första bakslag- Damon kom på att han glömt tältpinnarna i bilen! vi bestämde oss för att de nu inte fanns någon återvändo och att vi fick handskas med problemet nät vi väl kommit fram till campingen på kvällen. 

Mitt under båtturen kommer vi på att vi skulle hinna några ytterliggare timmars vandring dag ett och bad chauffören om att få kliva av ett stopp senare. När vi väl var framme och skulle påbörja vandringen vid 11 tiden blir vi informerade om låg och högvattentiden för att passera viken vi skulle ha börjat vid. Detta var vi väl medvetna om redan innan men eftersom att planen var att vi skulle börja vid just Awaroa bay så skulle högvattnet inte beröra oss. Vi skulle behöva vänta till klockan 15 sa dem men vid 13 begav vi oss iväg. Fick en fin vy av regnbågen på vägen ner.

Det blev dock tvärstopp vid viken då vattnet var högt. Vi vandrade ut på en liten udde som stack upp en bit ut i vattnet. Vattnet nådde oss till knäna. Det var iskallt och bottnen sumpig och fylld med vassa snäckskal. Vi stod där på udden i cirka 45 minuter tills vattnet sjunkit något. Inne vid land hade det nu samlats en grupp människor som stod och iakttog oss. Ingen vågade sig ut förrän de sett att vi klarat det, vi blev därmed försökskaninerna.

Tillslut kunde inte Damon hålla sig, slängde upp sin packning på huvudet och började långsamt att lunka fram i vattnet. Jag väntade tills han kommit en bit ut och sedan hängde jag på. Det var allt annat än behagligt att ha sin ryggsäck med all packning, sovsäck, liggunderlag och kängor lutandes på sin axel samtidigt som jag skulle balansera på den sumpiga, vassa bottnen. Det tog mig cirka 30 minuter att ta mig över på andra sidan och vattnet sträckte mig till naveln. Väl över kastades packningen i marken och vi bytte om. Här träffade vi även på Claus- en pratglad tysk som slog oss följe resten av vandringen. hår fick vi även ett tält som någon lämnat efter sig och det var en ordentlig lättnad.

Ser ni pricken där ute? Det är jag när jag korsar viken

 P.g.a.förseningen var vi tvungna att plocka fram pannlamporna och vandra i totalt mörker. Självklart började det även att ösregna och leden blev geggig och hal. Till slut kom vi iaf fram till campingen och slog upp vårat tält och lagade pasta på Damons stormkök. Campingen hade toaletter och kallvatten, ingenting mer. Vi gjorde en brasa och satt och drack te och pratade. Natten blev väldigt kall.

Dag 2

Nästa dag strålade solen och Damon invigde dagen med ett dopp. Sedan begav vi oss vidare. Dagen bjöd på värme och mycket sol. Dessvärre blev packningen lite väl tung för Damon och vi ruschade mestadels av vägen. Idioten hade så mycket onödig packning med sig så jag tyckte inte ett dugg synd om honom. Det är verkligen en helt annan sak att vandra med massa packning på ryggen än med bara en dagspackning. Det blev cirka sju timmars vandring dagligen och på lördagkvällen var vi åter i Marahau där vi hämtade bilen. Ryggar och fötter var ömma men vi var väldigt glada över att ha gjort en tvådagars vandring som annars tar tre. Många vackra vyer bjöds det på.

Mitt nästa stopp längs västkusten blev Hokitika, ett stopp som jag tycker var ganska onödigt såhär i efterhand. Efter glaciärbesöken kände jag att jag nu landat i en storstad (hela 4500 invånare!). Här fanns gott om både affärer och caféer. Dessvärre hade jag ingen aptit över huvud taget och var ständigt illamående då det stank mögel i hela staden. Anledningen till att man åker hit är främst Hokitika gorge. Detta är en flod med turkost vatten vilket bergen och glaciävattnet bidrar till. Känt för att vara otroligt vackert med andra ord. Dagen bjöd på strålande sol men dessvärre hittade jag ingen lift ut till gorgen och tvingades betala 90 dollar endast för skjutsen ut dit tillsammans med en brittisk tjej. Har man egen bil är det kanske värt den 30 minuter långa resan för ett besök. Visst var det vackert men absolut inget "wow". Inte värt 45 dollar med andra ord. Dessutom drog jag på mig en jäkla massa sandflugebett som just nu inte är så roliga. Hoppas de lägger sig snart så att det inte slutar som sist då jag fick massa infektioner och fick åka hem. Är väldigt duktig som inte kliat tycker jag.

Solnedgång i Hokitika

Hokitika gorge

Efter två nätter av illamående i Hokitika bokade jag bussresa till Nelson. Dessvärre blev det som vanligt en jäkla massa stopp längs vägen. Förutom massa kisse och kaffepauser blev det en timmes stopp i staden Punakaiki där vi gick ta oss en titt på de berömda "Pannkaksklipporna" vilka är naturligt formade pannkakslager (klippformationer). Åter igen blev jag inte särskilt imponerad och ville mest komma fram till Nelson.

Bussbolaget InterCity som jag köpt busspass hos är det sämsta ever. Eftersom jag vägrar allt som har med guider och gruppresor att göra ville jag endast betala för TRANSPORT och kvinnan som sålde detta till mig sa " travel like à local" så det va ju bra, tänkte jag. Dessvärre var detta ren bullshit då passagerarna består av 90%kineser och resten västlänningar, inklusive mig. Chaufförerna pratar i ett om massa ointressanta saker så sova kan man heller inte göra. Hela tiden är det stopp och kaffepauser på massa turistiga platser så resorna tar en tredjedel extra så lång tid. Det värsta är att jag inte betalar per sträcka utan per timme jag reser. Så med andra ord betalar jag för all den dötid jag sitter och glor under pauserna. Kineserna är dock överlyckliga och tar foton på allt.

Landskapet från bussresan

Nelson
Nelson är en storstad med 60 000 invånare. Dessvärre var vädret väldigt dåligt så min vandring i Abel tasman blev framskjuten. I stället spenderades mestadels av tiden på olika kaféer. Inhandlade även gelsulor då fötterna börjat säga ifrån. Det var nog ändå ganska välbehövt att fötterna fick några dagars ledigt. Såklart blev det ändå lite kortare utforskning av Staden, bla till centre of Nz med utsikt över staden. Träffade Damon- en engelsman och planerade vandringen med honom. Abel tasman coastal track är en utav de största vandringarna i NZ och ett måste på min lista.

Utsiktennfrån "Centre of NZ"

Det dåliga vädret resulterade i fem dagar i Nelson.