Dag 1

Damon skulle hämta upp mig i sin bil 7.30 fredag morgon. Dessvärre var han sen och vi fick stressköra fär att hinna till vattentaxin i Marahua till kl 9. Vi hann precis i tid och kastade oss in i båten. Hela leden är 60km lång och tar tre till fem dagar att genomföra beroende på tempo. Eftersom att varken Damon eller jag var jättesugen på flera nätters tältande hade vi bara bokat camping för en natt. Dock var vi övertygade om att vi skulle klara 43km på de två dagar vi hade (cirka 7 timmars vandring per dag). Vi stannade vid ett antal vikar längs vägen och släppte av folk, de flesta gör bara en dagstur och släpps av vid den första viken för att sedan vandra tillbaka. Här kom vårt första bakslag- Damon kom på att han glömt tältpinnarna i bilen! vi bestämde oss för att de nu inte fanns någon återvändo och att vi fick handskas med problemet nät vi väl kommit fram till campingen på kvällen. 

Mitt under båtturen kommer vi på att vi skulle hinna några ytterliggare timmars vandring dag ett och bad chauffören om att få kliva av ett stopp senare. När vi väl var framme och skulle påbörja vandringen vid 11 tiden blir vi informerade om låg och högvattentiden för att passera viken vi skulle ha börjat vid. Detta var vi väl medvetna om redan innan men eftersom att planen var att vi skulle börja vid just Awaroa bay så skulle högvattnet inte beröra oss. Vi skulle behöva vänta till klockan 15 sa dem men vid 13 begav vi oss iväg. Fick en fin vy av regnbågen på vägen ner.

Det blev dock tvärstopp vid viken då vattnet var högt. Vi vandrade ut på en liten udde som stack upp en bit ut i vattnet. Vattnet nådde oss till knäna. Det var iskallt och bottnen sumpig och fylld med vassa snäckskal. Vi stod där på udden i cirka 45 minuter tills vattnet sjunkit något. Inne vid land hade det nu samlats en grupp människor som stod och iakttog oss. Ingen vågade sig ut förrän de sett att vi klarat det, vi blev därmed försökskaninerna.

Tillslut kunde inte Damon hålla sig, slängde upp sin packning på huvudet och började långsamt att lunka fram i vattnet. Jag väntade tills han kommit en bit ut och sedan hängde jag på. Det var allt annat än behagligt att ha sin ryggsäck med all packning, sovsäck, liggunderlag och kängor lutandes på sin axel samtidigt som jag skulle balansera på den sumpiga, vassa bottnen. Det tog mig cirka 30 minuter att ta mig över på andra sidan och vattnet sträckte mig till naveln. Väl över kastades packningen i marken och vi bytte om. Här träffade vi även på Claus- en pratglad tysk som slog oss följe resten av vandringen. hår fick vi även ett tält som någon lämnat efter sig och det var en ordentlig lättnad.

Ser ni pricken där ute? Det är jag när jag korsar viken

 P.g.a.förseningen var vi tvungna att plocka fram pannlamporna och vandra i totalt mörker. Självklart började det även att ösregna och leden blev geggig och hal. Till slut kom vi iaf fram till campingen och slog upp vårat tält och lagade pasta på Damons stormkök. Campingen hade toaletter och kallvatten, ingenting mer. Vi gjorde en brasa och satt och drack te och pratade. Natten blev väldigt kall.

Dag 2

Nästa dag strålade solen och Damon invigde dagen med ett dopp. Sedan begav vi oss vidare. Dagen bjöd på värme och mycket sol. Dessvärre blev packningen lite väl tung för Damon och vi ruschade mestadels av vägen. Idioten hade så mycket onödig packning med sig så jag tyckte inte ett dugg synd om honom. Det är verkligen en helt annan sak att vandra med massa packning på ryggen än med bara en dagspackning. Det blev cirka sju timmars vandring dagligen och på lördagkvällen var vi åter i Marahau där vi hämtade bilen. Ryggar och fötter var ömma men vi var väldigt glada över att ha gjort en tvådagars vandring som annars tar tre. Många vackra vyer bjöds det på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Haifa Väl i Haifa återvände Ben till arbetet medan jag passade på att utforska staden under dagen. Staden ligger längsmed ett berg och det är svårt att ta sig runt till fots. Jag blev väl inte jätteförtjust precis och planen på att få ta mig et...

Masada Att gå uppför massa trappor klockan 5.00 efter en natt utan sömn är inte riktigt min grej. Jag som verkligen INTE är någon morgonmänniska blev alltmer irriterad när Ben satte på hebreiska rapmusik och börjar sjunga med i bilen. Så irriterand...

  När vi nådde Masada hade solen redan gått ner och det var bäcksvart. Bara bilturen ut i intet var läskigt nog på de gropiga vägarna. Ben talade om rånrisken av beduiner som bor ute i öknen och vi ville därför hitta en plats som kändes nåt sånär s...

  Nästa morgon vaknade jag upp 7.00 med träningsvärk från helvetet. Jag kunde knappt stå på mina vader som blivit rejält torterade de senaste dygnen. Vi packade våra väskor, slängde i oss frukost  och promenerade ner mot ”busstationen”....

Nästa dag tog vi hotelltransfern ner till entren till Petra. Sju timmar blev det denna gång. Även nu blev det massa vandring. Om man "bara" vill se ”turiststråket” eller "Main street” behövs minst en heldag. Det är svårt attt förest...