Masada

Att gå uppför massa trappor klockan 5.00 efter en natt utan sömn är inte riktigt min grej. Jag som verkligen INTE är någon morgonmänniska blev alltmer irriterad när Ben satte på hebreiska rapmusik och börjar sjunga med i bilen. Så irriterande att man kan vara så pigg!

 Väl vid porten till Masada fick vi stå och vänta till klockan 5.00 då den öppnades. Sedan fick vi gå uppför trappor i 15 minuter. I 25 graders värme, värkande vader och noll energi var detta en riktig utmaning. Men det var det värt! Vi såg solnedgången över döda havet från toppen av Masada samtidigt som vi bredde bullar och åt frukost. Efteråt utforskade vi området vilket var mycket intressant. Masada har en oerhört fascinerande historia som jag tidigare inte visste om och anses vara en plats som står för heronism. men jag kände att jag höll på att falla ihop i värmen. Vid åttatiden satte vi oss i bilen och fortsatte vår resa norrut.

Bara en liten bit ifrån besökte vi några vattenkällor mitt i öknen. Vi var tvungna att promenera den sita biten. Det var fruktansvärt varmt och vägen ner till poolerna var utmanande men jag fick energi bara av tanken att jag snart skulle få svalka mig.

Periodvid fick vi klättra ner från klipporna

Framme!

Efter besöket vid vattenkällorna fortsatte vi norrut och det blev massor av körande. På eftermiddagen nådde vi vår slutdestination-Haifa

Vanligt förekommande skylt längs vägarna

Döda havet

När vi nådde Masada hade solen redan gått ner och det var bäcksvart. Bara bilturen ut i intet var läskigt nog på de gropiga vägarna. Ben talade om rånrisken av beduiner som bor ute i öknen och vi ville därför hitta en plats som kändes nåt sånär säker. Vi klev ur bilen och Ben lämnade mig därefter i några minuter för att utforska närområdet. Där stod jag själv i mörkret och var svinrädd. Plötsligt ropar Ben: ”Bli inte rädd om du ser en kamel!”. Jag fick panik och kved tillbaka ”Var e den”är den nära” vad ska jag göra om den kommer?” men Ben gav mig inget svar.  Det var bara knäpptyst. Jag hoppade in i bilen, släckte pannlampan och satt med andan i halsen tills Ben kom tillbaka. Han skrattade åt mig.

Ben hade hittat ett ställe att campa på och på vägen dit passerade vi kamelen han tiidigare sett, plus tre till! Vi parkerade längs med  en rejäl sandvägg och sedan lastade vi på massor av stenblock mellan väggen och framdörren så att ingen skulle lyckas få upp dörren utan att vi skulle höra. Ben skulle sova under bar himmel precis intill den andra framdörren. Själv skulle jag få sova i tältet .

Med våra pannlampor satte vi igång och ställa allt i ordning. Ben satte upp tältet och jag började med middagen på gasspisen-spaghetti med pesto. Kvällen spenderade vi med att spela kort  och dricka öl. Tyvärr var det väldigt muligt och därför syntes inga stjärnor.

Trots att det kan låta om att i hade det trevligt (vilket vi såklart också hade-sundvis) var det inte det lättaste för mig att campa i öknen. Gång på gång hörde vi hovar runt omkring oss och varje gång stelnade jag till. Plötsligt dök det upp en mörk skugga 10 meter bort, något som sprang. Sedan kom det en till och en till…fyra stycken var det. Ben for upp, öppnade bagageluckan och tog upp en stor yxa som han höll i beredsap medan jag hyperventilerade. Skuggorna hade nu stelnat till och stod blixtstilla. Jag riktade min lampa mot dem och fort som attan vände de och sprang tillbaka samma väg de kommit. Vad i h#lv#te var det!?

Då och då hördes dunsar som ekade långt bort.Ben sa att det bara var soldater som övade skottlossning.

När vi satt och spelade kort vid 21-tiden hörde vi hur något kom traskandes mot oss, vi stelade till och såg sen att det var en beduin på sin åsna. Han frågade Ben om vi sett hans kameler. Vi frågade om varelserna vi nyss hade sett och han svarade att det förmodligen var piggsvin vi hade fått besök av.

Sömn blev det inte mycket av under  natten. Runt 1- tiden började två helikoptrar cirkulera över oss och gav inte upp förrän de var ca 20 meter intill. Tältet svajade och jag blev nästan hörselskadadtrotsöronproppar. Jag lyckades dock sova någon timme efteråt  trots att jag nojade öven alla ljud utanför.

Klockan 4 steg vi upp och det första jag ser när jag stiger ur tältet är att det nu är stjärnklart. Stjärnhimlen över oss var helt magisk! Men nu hade vi inte tid till att stå och stirra på den utan  packade ihop för att bege oss. När Ben satt och rullade ihop sin sovsäck ser jag plötsligt två stirrande ljus på mig, bara några meter bakom honom. Jag skriker och Ben for upp. Ljusen släcktes och varelsen (som förmodligen var en räv) sprang därifrån. Nä fyfan! Vi hoppade in i bilen och körde iväg för att se soluppgången.

Nästa morgon vaknade jag upp 7.00 med träningsvärk från helvetet. Jag kunde knappt stå på mina vader som blivit rejält torterade de senaste dygnen. Vi packade våra väskor, slängde i oss frukost  och promenerade ner mot ”busstationen”. Denna fanns inte ens på kartan. Väl på plats stod en liten minivan och en man som ropade ”Aqaba, Aqaba!?”. Jo det var ju våran rutt. Dessvärre tittade mannen suckandes på min resväska och sa att de inte hade något bagageutrymme och att jag behövde betala för ett extrasäte. Så det var bara att betala och se glad ut. Vi satte oss i bilen och väntade sedan  i 40 minuter på att den skulle fyllas så att vi kunde bege oss. Här fanns det nämligen inga fasta avgångstider. Efter cirka tå timmars skumpig biltur skrek chauffören att vi skulle hoppa av. Där stod vår förbeställda taxichaufför och väntade på oss, mitt ute i ingenmansland.

Efter fem minuter befann vi oss vid gränsen som gick förvånansvärt smidigt-d.v.s tills vi skulle tillbaka in på den israeliska sidan. Ben passerade smidigt medan jag fastnade i någon slags intervju. ”Hon är med mig” sa Ben och blev barskt tilltalad att  backa undan. Sedan frågade de mig om vad jag skulle göra i Israel, vilka jag kände där, vad jag jobbar med, vad mina föräldrar jobbar med, var jag skulle bo, om jag har barn, hur jag och Ben träffades m.m Vid det här laget var jag ordentligt kallsvettig men tillslut släppte de igenom mig! Pusst!

Vi befann nu oss åter i Israel och det kändes  underbart att kunna slänga in bagaget i bilen och köra norrut från Eilat. Klockan var vid det här laget redan 13 och fram till solnedgången körde vi genom öken, öken och mera öken. På flertalet ställen stod pansartankar uppradade mitt ute i ingenstans och det kryllade av rävar. Men oj vad den israeliska öknen är vackert!

Vi stannade såklart på diverse utsiktsplatser, fikade m.m för att tillslut parkera mitt ute i Masadas öken. Här skulle vi spendera natten.

Nästa dag tog vi hotelltransfern ner till entren till Petra. Sju timmar blev det denna gång. Även nu blev det massa vandring. Om man "bara" vill se ”turiststråket” eller "Main street” behövs minst en heldag. Det är svårt attt föreställa sig hur stort det är och hur mycket det finns att se. Vill man dessutom se kreationerna från ovan och  få se massa andra vackra vyer på köpet rekommenderar jag att man går de olika vandringslederna omkring uppe på bergen. Det finns flertaler olika leder och vi hann bara med tre av dem under våra sammanlagda 12 timmar i Petra. Att tillägga är att Ben är en rutinerad vandrare som släpar med mig i rask takt. Men vandringen är inte till för alla, det är i hög grad ansträngande och består av många trappsteg, dessutom i ökenhetta.

Dessert in the desert

På kvällen åt vi en mycket god buffe på hotellterassen och sedan stupade vi i säng.