Hej Annasblogg!

Idag ar det Julia som gastbloggar da Annas kreativa skrivformaga blockeras pga frustrationen over den senaste resans missoden. Oturen borjade faktiskt redan 2 dagar fore. Vart bagage blev genomblott pa resan fran djungeln tillbaka till Tena och i den fuktiga djungelluften ar det inget som torkar. Vi packade in de fa hyffsat torra klader vi fortfarande hade att tillga i plastpasar innan vi packade de blota vaskorna. Inte heller i Quitos kyliga bergstoppsklimat torkade kladerna sa allt i bagaget blev sunkigt och fortfarande fuktigt. Hur som helst holl vi modet uppe och taggade mot lite varme i Colombia! Duktiga och valforberedda som vanligt akte vi till bussterminalen kvallen innan avresa for att kopa biljetter och ha allting klart infor resan till Colombia. Allt verkade ok och var buss skulle ga vid 7 pa morgonen pa torsdagen.

Vi var dar ca 20 minuter innan avgang men trots talmodigt vantande kom ingen buss. Kl 7:45 kom en buss som vi gick pa, men markte att det var med ett annat bolag. Vi gick av och Anna sprang in pa terminalen for att fraga vart bolag var var buss hade tagit vagen egentligen. Det visste INGEN! Spannande hur stora saker som bussar kan forsvinna sparlost (men inte sa ovantat egentligen..). Vi bestamde oss for att inte vanta pa den mystiskt forsvunna bussen utan betalade snallt for nya biljetter pa den andra bussen (sjalvklart utan att fa tillbaka pengar fran det bolaget vi hade kopt av fran borjan).

Val pa bussen tuffade vi iallafall norrut mot Tulcan som ar gransstaden i Ecuador. Resan gick langsamt men bra och vi kom fram pa eftermiddagen nagon timme senare an vi raknat med. Vid gransen var det ganska otydligt hur rutinerna skulle ga till men vi gick iaf in pa kontoret med skylten "migracion", fyllde i massa papper, visade pass som stamplades osv i vanlig ordning. Jag fragade sedan damen i fonstret om det var allt, och hon sa "jaa, nu ar det bara att korsa bron sa ar ni i Colombia". Sagt och gjort sa gick vi over en lang bro och pa andra sidan vaxlade vi vara dollar till Colombianska Pesos. Det fanns flera bussar och taxis precis pa andra sidan som korde mot Ipiales som ar staden narmast Colombias grans, sa vi hoppade in i en av bilarna och akte till terminalen dar vi kunde kopa vidare resa mot Cali. Kl 7 pa kvallen borjade farden mot Cali och ocksa problemen som blev allvarligare an lite blota klader och forsenade bussar. Vid en forsta poliskontroll 1,5 timme in pa resan kollade polisen lange och val pa vara pass och sag lite forbryllad ut, men sa inget. Pa den andra poliskontrollen nagon timme senare reagerade poliserna och sa att vi inte hade fatt stamplar for att komma in i colombia, bara ut ur Ecuador. De tyckte att vi skulle aka tillbaka till gransen och fixa det, men efter 18 timmars jobbig resa (dar vi maste vara pa var vakt heela tiden eftersom folk uppenbarligen ar klafingriga och vill sno at sig vara vardesaker och pocketbocker) var vi inte sa sugna pa att atervanda till en sunkig gransstad mitt i natten dar vi inte har nagonstans att ta vagen. Vi lyckades overtyga polisen om att de hade sagt att det var ok i gransen och att det blivit ett missforstand, och de verkade halla med om att det kunde vara farligt for tva vilsna trotta utlanningar att hanga vid en av sydamerikas mest (daliga) beryktade gransstad mitt i natten. De radde oss att fixa detta sa fort vi kom till Cali.

Framme i Cali checkade vi in pa vart hostel och begav oss sedan direkt till ett migrationskontor for att forsoka reda ut allt. De var jatteotrevliga, tittade inte ens pa vara pass och papper och verkade inte lyssna pa vara forklaringar. Alternativen stod: ak tillbaka till gransen (12 timmar enkel resa) och fixa stampeln eller betala boter. Vi blev valdigt ledsna och frustrerade men gjorde ett nytt forsok och akte till flygplatsen for att se om migrationskontoret dar kanske hade mer forstaelse for att vi som turister inte fattar deras konstiga inreseprocedurer. Vi var saklart artiga och odmjuka och erkande att vi missat nagot men att det verkligen inte varit meningen, men det var samma behandling dar. Personalen lyssnade inte, de fortsatte bara saga att ni ar har illegalt, vi kan inte gora nagot. Anna beholl lugnet och var tyst och stencool i sin ilska medan jag fick ett litet flipputbrott och talade om att de ar en skam for sin uniform ungefar som inte ens forsoker hjalpa turister som kommer for att besoka deras land och fa en bra upplevelse.

Skitarga och besvikna akte vi tillbaka till hostelet och tjurade, tystnaden var total med undantag for diverse svordomar och konsord riktade mot Colombianska myndigheterna pa bussresan (pa svenska givetvis sa ingen annan forstod ju otrevligheterna vi yttrade).

Vi kommer iaf sammanfattningsvis fa fortsatta vara har illegalt den har tiden (eftersom de uppenbarligen inte VILL legalisera oss fast vi vill det). Detta betyder att vi inte kan lamna Cali, inga utflykter alltsa :( och att det kommer bli krangel och boter vid var utresa den 22:a. Det far vi ta da!

Nu har vi laddat om, handlat mat for att laga pasta, varit pa Yoga for att lugna nerverna och ska pa en salsalektion som hostelet erbjuder. Hoppas pa att kvallen blir battre an dagen och att var otur ar over nu!!

Puss och kram fran de illegala invandrarna