Nu verkar allting ha lost sig. Vi fick ringa svenska ambassaden i Bogota igar for att fa radgivning dar. De sa att vi borde kunna fa en stampel hos migrationscentret och att det verkade konstigt att de nekat oss. Vi fick daremot adressen till ytterliggare ett stalle dar vi skulle forsoka pa nytt. Vi hoppade genast in i en taxi som tog oss dit, dock visade det sig att stallet bytat adress och nu befann sig nagot kvarter bort-samma stalle som vi varit pa!! Aja,vi promenerade dit och forbredde oss mentalt for att ater igen snacka med den empatilosa karringen som jobbade dar. Dock visade det sig vara stangt nar vi val kom dit. Vi atervande dit imorse da vi mot var fortvivlan mottes av samma karring. Hon var tack och lov lite schysstare denna gang och sa att vi kan betala summan (350.000 cop) pa flygplatsen innan vi lamnar landet och vi maste betala med kort. 

Det har dock framkommit att det ar fler an oss som varit med om en liknande situation. Folk pa hostelet har sjalva och/eller kanner andra turister som kommit in i landet utan inrese och/eller utresestampel. Dessutom tog Julia en bild pa mig nar jag gick over bron vid gransen och vi har verkligen granskat det noga utan att se nagon skylt i bilden. Dessutom star det pa Internet att detta ar ett vanligt fenomen. Troligtvis ar detta en listig inkomstkalla for Colombianarna, att mjolka turister pa pengar och fa dem att kanna sig korkade.

Nu kan vi i alla fall slappna av lite. Visst suger det att att behova betala pengar till staten och det ar otaliga hundralappar vi lagt pa taxiresor for att ta oss till och fran migrationscentren, inte for att tala om tid och energi. Livet pa hostelet ar awesome. Vi har lart kanna manga trevliga resenarer och stekt mycket vid poolen. Vi har provat diverse comombianska matratter (mycket friterat och ost) och shoppat lite. I forrgar begav jag mig aven upp pa ett berg (cerro de las tres cruces). Tillsammans med tre andra fran hostelet klattrade vi upp pa det 1500 meter hoga berget. Vi var dock tvungna att bege oss ganska tidigt pa morgonen da poliserna langs vagen slutar arbeta klockan 13 och darefter ar ranrisken valdigt stor. 

Pa hostelet erbjuds gratis salsalektioner i grupp mandag-fredag och yoga mandag, onsdag, fredag och det ar jattekul. Dessutom tar Julia nu extra privatlektioner. Tur att man far rora pa sig lite sa att man inte fettar till sig alltfor mycket. Utelivet har vi ovksa testat pa. Julia som ar salsaproffs imponerar pa klubbarna medan jag typ forsoker undvika att snubbla over mina egna ben.

Idag var folk fran nyheterna har och gjorde ett reportage om turism i Cali. Julia och jag blev intervjuade och de tog bilder. Sedan filmade de aven lite under var salsalektion. Ska bli kul att se om vi kommer med i tv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Haifa Väl i Haifa återvände Ben till arbetet medan jag passade på att utforska staden under dagen. Staden ligger längsmed ett berg och det är svårt att ta sig runt till fots. Jag blev väl inte jätteförtjust precis och planen på att få ta mig et...

Masada Att gå uppför massa trappor klockan 5.00 efter en natt utan sömn är inte riktigt min grej. Jag som verkligen INTE är någon morgonmänniska blev alltmer irriterad när Ben satte på hebreiska rapmusik och börjar sjunga med i bilen. Så irriterand...

  När vi nådde Masada hade solen redan gått ner och det var bäcksvart. Bara bilturen ut i intet var läskigt nog på de gropiga vägarna. Ben talade om rånrisken av beduiner som bor ute i öknen och vi ville därför hitta en plats som kändes nåt sånär s...

  Nästa morgon vaknade jag upp 7.00 med träningsvärk från helvetet. Jag kunde knappt stå på mina vader som blivit rejält torterade de senaste dygnen. Vi packade våra väskor, slängde i oss frukost  och promenerade ner mot ”busstationen”....

Nästa dag tog vi hotelltransfern ner till entren till Petra. Sju timmar blev det denna gång. Även nu blev det massa vandring. Om man "bara" vill se ”turiststråket” eller "Main street” behövs minst en heldag. Det är svårt attt förest...