Färden från Brunei till KK var allt annat än smärtfri. Dagen började med att vi fick stå och vänta på vår förbeställda taxi i 20 minuter utanför hotellet. Tillslut beslöt vi oss för att börja gå mot busstationen och stoppa en taxi på vägen. Dessvärre var inte en kotte ute klockan sex på morgonen så det slutade med att vi tog oss ner till floden där vi fick tag på en båttaxi som körde oss dit. Men att gå omkring med 20kg på rygg och mage i en kvart en tidig morgon var svettigt värre trots att solen ännu inte var uppe. När vi väl ankom till busstationen hade vi missat expressbussen så vi tvingades tränga in oss i en liten minibuss där vi satt som packåsnor i mittengången. Efter en timmes (något obekväm) resa fick vi byta buss och åka i ytterligare någon kvart. Vi hoppade på färjan som tog cirka två timmar. På den malaysiska ön Labuan fick vi passera pass och säkerhetskontroller och fixa båtbiljetter vidare till KK. Klockan hade redan hunnit bli elva men båten skulle inte avgå förrän kl 13. Vi strövade omkring lite och tog en fika innan det var dax för ”The boat from hell”. Jag hade läst om att denna resa skulle vara en 4.5 timmars lång plåga då en hel del blir sjösjuka. Jag har under mina resår åkt en hel del båtar som inte är särskillt stabila om man säger så. Har dock aldrig haft problem med sjösjuka och älskar när det är vågor till havs eller turbulens vid flygning. Men fy helvete vad jag mådde dåligt!! De sista tre timmarna satt jag med en spypåse i famnen och lyckades fylla den till hälften. Nåja, väl på plats i KK guidade jag truppen till Akinabalu youth hostel där jag numera är stammis. Det blev tvättning och en sen middag men tidig hemgång för min del då jag inte var på topp. Imorgon är det nya tag som gäller!

I tisdagsmorgon blev vi körda till busstationen i Miri. Därifrån tog vi bussen in i Brunei. Det dröjde inte länge innan vi nådde gränsen där vi fick stiga av och passera till fots. Kontrollen gick jättesmidigt men vi var bara tio passagerare. Med en full buss hade det nog tagit längre tid. Hälften av passagerarna var västlänningar och en tjej från Argentina. Hon fick motvilligt vända om då hon tydligen behövde särskilt visum för att komma in i Brunei.

Resan tog cirka fyra timmar och gick väldigt smidigt. Väl på plats började vi prata med två kanadensare på samma buss som sedan hängde med till hotellet vi bokat. Här i Huvudstaden Bandar seri bagawan (BSB) finns det nämligen inga hostel och detta hotell var det billigaste som fanns att boka. Jag och filuren delade dubbelrum bredvid de kanadensiska syskonen och betalade 126kr vardera. Tillsammans utforskade vi fyra staden men mestadels av tiden gick åt att försöka hitta en väg vidare till KK nästkommande dag. Lite komiskt att så mycket tid i landet gick åt att försöka komma ur det. Dock hade vi gott om tid att se det som finns att se. Huvudstaden är så pass liten att allt är inom gångavstånd.

På eftermiddagen träffade vi på den femte västlänningen som visade sig vara svensk och så blev fyra till fem. De andra skulle alla till KK dagen därpå medan jag hade min flygresa bokad dit från Miri. Jag såg dock till att avboka denna för att i stället joina de andra. Slutligen fick vi någorlunda trovärdig info om båten till KK så vi kunde passa på att utforska staden. Vi gjorde ett besök i Sultan Omar Ali saifuddin moskén som är en av de vackraste i Asien. Efter det var det tänkt att vi skulle besöka Bruneis museum men dessvärre hade det precis stängt för dagen. I stället begav vi oss mot Sultanens palats som är det största i världen. Det har 1788 rum varav 257 är badrum. Utanför stod vakter på led och ännu fler kom marscherande innanför de gigantiska portarna. Dessvärre kunde vi inte se palatset då det var ordentligt undangömt bakom grindar, grönska och annat. Precis när vi skulle börja promenera därifrån hände något skithäftigt. Vakterna kom gåendes mot oss där vi stod och tog bilder och började skrika att vi skulle skynda in till vägkanten. Vi gjorde som vi blivit tillsagda och strax därpå började stora blå lampor att lysa ute på vägen. All trafik stannade upp. Vi fattade nada. Men snart så körde det förbi polisbil efter polisbil med blåljus och sirener. ”Sultanen är på väg” hörde vi en vakt säga. Efter polisbilarna kom det fem svarta, glimrande bilar med mörklagda rutor och körde in genom portarna. Det var lite häftigt att veta att sultanen befann sig i en av dessa.

Efteråt tog vi en vattentaxi och fick en rundtur ute på the water village. Det är nämligen så att utav BSB’s 240 000 Invånare (ca) bor 20 000 på vatten. Men det var inte bara bostäder som fanns på vatten utan även massa moskéer, sjukhus, brandstation, restauranger och flertalet skolor. I stället för skolbussar får eleverna ta sig till skolan med SJ skolbåtar som hämtar upp dem. Inne i detta stora samhälle var det endast båt som gällde. Efter båtturen tyckte alla att det skulle sitta gott med en öl men denna tanke fick vi snabbt släppa då det råder totalt alkoholförbud i landet.

Brunei är dyrare än Malaysia, dock fortfarande billigare än Sverige. Transport är mycket dyrt men mat med dryck fick jag för 35kr på restaurang. Det var dock en fröjd att komma hit då man kan säga att Brunei ( iaf BSB) är som en liten harmonisk oas precis bredvid det kaotiska Malaysia. Här är kliniskt rent överallt och det är allt annat än vad man kan säga om ovan nämnda land. Det luktar inte urin och fiskrens överallt. Bilarna är hela och tillhör de nyare modellerna samt håller hastigheterna. Det bästa av allt är dock att de stannar för en när man ska korsa vägen. Jag menar att ALLA bilar gör detta. I större delen av Sydostasien får man annars riskera livet för att ta sig över. Det bästa på hela dagen var när vi hittade en megastor livsmedelsaffär som verkligen hade ALLT!! Vi köpte på oss diverse bakelser och snacks inför resan till KK.

BSB kändes verkligen som något helt annat än övriga städer i Asien. Där fanns ett lugn och någon slags fräschhet som jag gillade. Trots att det inte finns så mycket att se och att allt går att avverka på en enda dag så är jag glad över att jag tog mig dit. Säkerheten är dessutom mycket hög här då brott bestraffas hårt. Det är exempelvis dödsstraff för narkotikabrott, inklusive cannabis. Landet har dessutom gratis skolgång och sjukvård men utan att befolkningen behöver skatta.

Det kinesiska nyåret firade jag in med filuren (kan varken stava eller uttala hans namn) tillsammans med ett stort antal andra uppe på en kulle. Efter det tog vi hojen tillbaka för att lägga oss. Nästa dag var det nämligen dax för ett besök i Niah caves. Niah caves är en utav världens viktigaste arkeologiska platser och anses spela en otroligt stor roll för civilisationens födelse. Där hittades nämligen ett 40 000 år gammalt skelett vilket är det äldsta i hela Asien. Man har sedan dess funnit flertalet skelett, rester, redskap osv som visar på att man tidigare levt i dessa enorma kalstensgrottor. Där finns även ritningar på väggarna Som man kan titta på. idag är grottorna hem till miljontals fladdermöss, fåglar, spindlar och insekter. Det tog ca två timmar att ta sig dit och väl framme betalade vi 20 myr för inträdet. Det var verkligen häftigt att se de enorma grottorna och vandra omkring i totalt mörker. Ficklampa var ett måste. Det var dock en svettig upplevelse då man för att komma dit först fick vandra i ca 4km. Väl inne i the big cave gick man i ytterligare 1 km, mestadels i totalt mörker. Större delen gick man uppför de jättelånga trapporna. Vi besökte även pantning cave där man fick se målningar på väggarna. Säkerheten var inte precis på topp då det på flera ställen inte hade några räcken och dessutom var trallen ordentligt hal på vissa ställen. Där det väl fanns r undvek jag dem. De var nämligen generöst dekorerade med tjock spindelväv och närman inte ser något vill man inte råka sätta handen i nåt sånt. De flesta är nog mest nojiga över att ramla men jag nojade mest över att någon spindel skulle bungy jumpa ner i min panna. Efter besöket (och samma vandring tillbaka) var vi utsvultna och dränkta i svett. Vi körde en bit med hojen och satte oss på en servering för lunch. Där blev vi gladeligen välkomnade av personalen som tyckte det var skithäftigt att ha oss där. De tyckte att vi skulle gifta oss. Mat och Cola gick på 11kr. Snittet för en stor måltid på en malaytestaurang är mellan 6 och 15kr. Ibland vill man dock ha nåt annat än ris och nudlar så då får man lägga lite mer på mat i butik eller nåt fik. Vi fick även köpt biljetter till tisdagens tripp över till Brunei där vi ska stanna över natten. 50myr kostade resan dit.

Dagen efter snorklingen kände jag att jag var färdig med Semporna. Planen att dra till Miri via Tawau sket sig då det skulle bli alldeles för omständigt och dyrt. I stället tog jag en buss tillbaka till KK som skulle ta åtta timmar. De verkar dock inte räkna med alla stopp och upphämtningar på vägen så efter lite mer än tio timmar anlände vi. Att jag bränt hela baksidan vid snorklingen gjorde färden något obekväm då man skumpade upp och ner en hel del i sätet. Fick dock lite trevliga samtal med min resekompis i sätet bredvid mig. Självklart var jag den enda västlänningen så jag var ju mycket intressant. Jag tog in på samma hostel som förut då det kändes bekvämast och låg relativt nära busstationen.

Febrilt letade jag efter flyg inför nästkommande morgon till Miri och tillslut hittade jag ett. Det blev dock dyrare än jag räknat med och jag hade nog tjänat på att trots allt flyga från Tawau. I alla fall i tid. I morse blev jag upphämtad i taxi och några timmar senare befann jag mig i Miri, bara 50 minuters flygresa. Bussen hade tagit 17 timmar. Väl i Miri tog jag in på My homestay som är ett utav de renare och mysigare hostel jag varit på. Fick dock strosa omkring i området i några timmar för att fördriva tiden fram till incheckningen kl 14. I tv-rummet mötte jag en trevlig filur från Nederländerna som jag började snacka med. När jag väl fick nyckeln till mitt dorm upptäcker jag att det tydligen bara står en enda våningssäng där då det är ett tvåmannadorm. Lyckligtvis visade sig min sovkompis vara just den filur jag snackat med. Såhär åtta timmar senare har vi delat två måltider tillsammans, strövat runt i stan,, bokat motorcykel inför morgondagen och bokat rum i Brunei inför nästkommande dag.

Nu sitter vi på verandan och ska snart sätta oss på hojen för att köra upp på en kulle där man tydligen ska få bra utsikt över fyrverkerierna vid tolvslaget. Inatt firas nämligen det kinesiska nyåret in. Redan under dagen har man dock hört hur man smällt smällare och allting är dekorerat i rött precis som i resten av Borneo. Gott nytt kinesiskt nyår på er alla!

Jag bokade en heldagstur ut till två olika öar ca 45 minuter ut från Sandakans kust. Resenärerna bestod av 14 stycken kineser varav 4 stycken tog dykcert och skötte sig på egen hand. Resterande kunde inte simma så de hölls sig vid strandkanterna. Inte kan de ha sett så mycket och avundsjuka blev de när de fick höra allt jag fick se. Det var knappt några andra båtar ute så jag simmade runt på egen hand i timmar. Jag kan verkligen förstå varför dessa öar är så kända för sin dyk och snorkling. det är nog bara Akumel i Mexiko som klår detta hittills. Det är svårt att med ord beskriva hur häftigt det var att se alla dessa stora varelser som simmade omkring mig i alla vackra färger. Deato större fiskarna var desto mindre verkade de bry sig om min existens och jag kunde nästan ta på dem. sKöldpaddor fanns det gott om. Såg nog ett trettiotal. Det kryllade av dem och inte heller brydde de sig alls om mig utan jag kom riktigt nära flera stycken , en del i samma längd som mig själv. Vid ett tillfälle trodde jag att en var blind. En bjässe som jag skådade nere på bottnen lyfte och simmade uppåt. Den närmade sig allt mer och var på väg rakt emot mig. Även om jag vet att de inte är farliga var det en konstig känsla under någon sekund. Jag höll mig helt stilla. En meter (EN!!) under mig vänder den riktning och börjar simma horisontellt. En lång stund simmar vi tillsammans med bara en meters avstånd. Det var verkligen en obeskrivlig känsla. Jag ska verkligen skaffa mig en undervattenskameran inför nästa resa!

Jag blev allt annat än positivt överraskad när jag kom hit. Dels fick jag känna på den enorma kontrasten mellan att tillhöra en grupp på tre ( varav en man) och att vara på egen hand. Nu fick jag inte längre vara ifred. Jag vet dock inte om det bara handlade om att jag nu var ensam eller om att ,människorna i allmänhet var mer ”på” här i Semporna. Alla barn skulle tvunget ta på mig och de vuxna råstirrade. Jag förstod ganska snabbt att detta inte var ett ställe med många västlänningar. Människor trängdes på vägarna och det var smutsigt, illaluktande och kryllade av råttor stora som marsvin.

Det var ett helvete att hitta boende i stan men efter många om och men och lite konflikter fann jag ett hostel. Stället låg precis vid vattnet och var superfräscht. Dock var personalen skitotrevliga och det fanns inga faciliteter alls. Jag fick dock ett 10mannadorm för mig själv men det kändes väldigt ensamt att inte ha någon att snacka med och inte heller ute hittade jag sällskap då jag totalt sätt såg fyra västlänningar som passerade på gatan.. Jag tror visst att det kryllar av turister här med flertalet är asiater och eftersom att Malaysia består av både malaysier,indier och kineser så är det svårt för mig att avgöra vilka som är turister eller ej. Dessutom förbipasserar de flesta bara Semporna för att bosätta sig ute på någon ö. Som sagt så var det inte så trevligt att ströva runt då man blev utstirrad men jag lyckades i alla fall hitta en turistbyrå och fick bokat en snorklingtur ut till två öar. Det var trots allt detta jag kommit hela vägen hit för. Wi-fi var också ett problem. Jag förstod ganska snabbt att jag ville dra härifrån så fort jag fått komma ut på öarna och snorkla lite och bestämde mig då för att fullgöra min plan och dra till Miri i norr. Jag behövde därmed ta mig till staden Tawau för att därifrån flyga till KK, bo där en natt och sedan ta buss till Miri, eventuellt med något stopp på vägen. Dessvärre fanns inget wi-fi på hostelet och tydligen inte heller på restaurangerna i staden. Lyckades tillslut dock hitta ett ställe där de hade uppkoppling till och från och det fick avgöra var jag åt min middag för kvällen. Nudlar och curry blev det denna gång (igen). börjar vänja mig vid en brinnande känsla vid varje toalettbesök.

Nästa dag sa jag adjö till Sandra och Nicke då vi skildes åt på busstationen vid sjutiden. De skulle tillbaka till KK och därifrån flyga till andra sidan av Sabah medan jag bestämt mig för att fortsätta resan på egen hand. Har länge tänkt ta mig norrut men i sista stund beslöt jag mig för att i stället köpa en biljett söderut. Resan till Semporna tog sex timmar och gick ganska smärtfritt. Jag fick skåda helt fantastiska vyer genom fönstret då vi passerade tjock, tät regnskog. Vid ett tillfälle somnade jag till men väcktes då utav att någon tog mig på axeln. Det första jag ser när jag slår upp ögonen är en polisman med ett stort gevär bredvid mig. Lyckligtvis var det bara en utav två poliskontroller som ägde rum under resans gång.

Semporna är inte känt för att vara någon fantastisk stad i sig (likaså KK och Sandakan) men är utgångspunkt för ett besök på alla fantastiska öar utanför kusten. Dessa öar är tydligen kända för att ha något utav världens bästa dykning och snorkling. Det var just detta som lockade mig att komma hit trots oroligheter som härjat här på senare år. Innan jag beslöt mig för att trots allt ta mig söderut hörde jag mig för med diverse personer. Samtliga påstod att det nu är säkert att åka hit, om inte säkrare än förut så det finns vakter överallt.

När det slutligen var dags att ge sig ut på floden var det verkligen en upplevelse. Regnet hade upphört helt och vattnet var alldeles stilla. Vi fick beskåda tre sorters apor, två typer av makaker samt näsapor. Dessutom såg vi diverse fåglar samt en giftorm som hette ”yellow ring” på engelska. Höjdpunkten var självklart näsaporna som endast lever vilt på Borneo. Jag hade nöjt mig med att få se en men vi såg massvis! Runt floden sades det även finnas både orangutanger och elefanter men det var inte på plats för tillfället. Utflykten avslutades med en god buffe’ och sedan begav vi oss hemåt. Självfallet blev det dock klydd på nytt då de ville att vi skulle ta samma lilla bil tillbaka. Detta hade ingen som helst logik då det svenska paret nu var ensamma i vanen ( de andra två passagerarna skulle övernatta vid floden) så det fanns nu ännu mer plats till oss. Men vi skulle då behöva betala mer för att få åka med dem. Vi hävdade att vi alla fem bokat tillsammans och betalat exakt lika mycket men tydligen skulle de få åka men inte vi ( jo men då fick vi betala dem pengar). Båda bilarna skulle tillbaka till Sandakan så inte skulle det heller kosta mer för bensin och dylikt. Till slut lyckades vi övertala dem och vi alla fem åkte tIllbaka i vanen medan hostelkvinnan och hennes pappa snopna körde hem i skruttbilen. Man blir dock så himla irriterad när man märker att de bara är ute efter ens pengar.