Jag flög från Adelaide till Sydney men tog ett tåg direkt från Central upp i Bergen. Införskaffade mig ett Opalkort som man tydligen inte klarar dig utan här. Detta är ett blippkort som man använder sig av i kollektivtrafiken. Resan till Blue mountains tog cirka två timmar och det var mycket smidigt. Väl framme i den lilla byn Katoomba klev jag av och färdades plötsligt flera decennier tillbaka i tiden. Den lilla tågstationen var inte mycket att skryta med men gullig var den. Dimman låg som ett täcke framför ögonen och jag kunde endast se några metrar framför mig. Luftfuktigheten var HÖG! Jag konkade iaf iväg mot hostelet jag bokat de kommande tre nätterna. Det låg bara en liten bit från stationen och visade sig vara ett väldigt fräscht och välskött ställe.

Här trivdes jag hur bra som helst. Men vilket kontrast till storstan! Under mina dagar uppe i bergen vandrade jag från morgon till sen eftermiddag. Överallt fanns agenturer som anordnade vandringsturer åt turister men det var väldigt enkelt att ordna allt på egen hand. Tågen från den lilla stationen gick en gång i timmen och därifrån åkte jag två stopp och sedan befann jag mig i orten Blackheath. Efter 45 minuter ( nåja, jag gick väl vilse i några timmar också) var jag framme vid de fantastiska utsiktsplatserns och vandringslederna och sedan var det bara att börja vandra. Andra dagen åkte jag två stationer åt andra hållet och hamnade i Wentworth där andra leder väntade. Jag kan påstå att det var rejäla motionspass jag fick men vandringen erbjöd även fantastiska vyer. Kan verkligen rekommendera ett besök uppe i Blue mountains! Det var ett perfekt och välbehövt break från de livliga storstäderna. Här hälsade varenda kotte på en som man gick förbi och här frodades av små butiker av olika slag. Det är otroligt hur två timmars tågvärd kan färda en till en helt annan tid!

Den söta tågstationen i Katoomba

Vandringsbild

Vandringsbild 

Vandringsbild 

Värre utsikt kan man ha under lunchen

Vandringsbild

Three sisters

Ps: fler foton läggs upp på facebook

Väl framme i Adelaide promenerade jag till Blue galah hostel som låg väldigt centralt. Där spenderade jag en vecka. Detta var ett utav de bättre hostel jag varit på och jag kände mig direkt som hemma. Bättre läge får man leta efter. Central market med allt möjligt ätbart fanns precis runt hörnet. Precis allt fanns nära, allt utom stranden. Trots att det ändå blev några besök där saknade jag möjligheten till att kunna svalka mig när det blev för varmt. Här är vädret något stabilare än i Melbourne och även nätterna är varma. Nej,storstäder är inte min grej men måste säga att jag var väldigt imponerad av staden i sig. Här ligger Melbourne i lä. Här frodas det med uteserveringar längst trottoarerna och staden är livfull.

Spårvagnen tog bara 30 minuter ner till den välkända stranden Glenelg och där blev det lite strandhäng en utav dagarna. En del ställen erbjuder dessutom gratis utlåning av cyklar så en dag var jag ute och cyklade i sju timmar vilket även ledde till ett besök på stadens andra välkända strand- Henley beach. Det blev även en visit på IKEA då jag råkade trampa förbi där. En utav dagarna blev det lite trekking då jag begav mig till waterfall Gully där jag klättrade upp till Mt Lofty, ett populärt vandringsmål och på nervägen tittade jag inom Adelaide Wildlife park.

Fick även vara med om lite firande av Australia day då vi såg den stora paraden tåga förbi på gatan under oss. Hostelet har nämligen en enorm uteplats då det även är en bar med stans billigaste dricka. Därifrån kunde vi se den stora paraden.

Även om jag älskade Adelaide kände jag att jag måste bort från storstaden ett tag. Därför beslöt jag mig för att flyga österut till Blue mountains. Där hade jag hört att det fanns fantastisk vandring.

En av Adelaides fina parker

Utsikten från Mt Lofty

koalamys i Adelaide Wildlife park

Kängeruhäng

Australia day!

På återseende!

Efter ett tre dagars besök vid Khaosan road i Bangkok flög jag vidare till Melbourne. Khaosan var sig likt- svinbilligt krimskrams, jättegod mat och fullt med festande fyllon. Resan till M tog nio timmar och sen var jag äntligen här. Eftersom jag inte kunde bärga mig att komma till stranden och få svalka mig från hettan i Bkk tog jag en shuttle bus för 133kr till stadsdelen St Kilda. Dock fick jag vänta på strandväder i några dagar. Upptäckte ganska snart att vädret pendlade ordentligt. Det är verkligen som folk säger: att man kan få uppleva alla årstider under en och samma dag här.

Under mina sju dagar i Melbourne bodde jag på fyra olika ställen, somliga värre än andra. Jag bodde även inne i centrum några dagar då det var lite kyligare (runt 20 grader). Någon dag hade vi 36 grader och då var det St Kilda beach som gällde. Jag skaffade mig ett Mykikort-ett kort som används i kollektivtrafiken i hela staden. Detta kostade 336kr för sju dagar så jag passade på att åka spårvagn så mycket jag bara kunde. Jag promenerade även en hel del, från tidiga morgnar till sena eftermiddagar och fick därmed se större delen av Melbournes innerstad. Jag besökte diverse parker som Botanic garden och Albert park. Bodde även bara några minuters promenad från Victoria market där de sålde allt från chark, ostar, närodlat grönt, husdjur, kläder, souvenirer och annat krimskrams. Där kunde jag gå runt i timmar.

St Kilda strand var jättefin och där fanns en pir som gick ut över klipporna. Vid skymning kunde man se pingvinerna simma in mot klipporna och det var en fantastisk upplevelse.

Något jag helt hade missat var att det tydligen är tennis här i Melbourne för tillfället ( är kanske inte så konstigt med tanke på mitt totala ointresse av sport). Detta resultera dock i att jag fick betala ganska dyrt för boenden (mellan 250 och 300kr per natt i en sovsal). I övrigt är det väldigt dyrt här, man tjänar ganska mycket på att laga sin egen mat.

Igår kände jag mig färdig med Melbourne och bestämde mig för att röra mig västerut mot Adelaide. Tog en nattbuss på elva timmar som jag betalade 435kr för. Nu sitter jag och dricker kaffe och väntar på att få checka in.

Albert park och botaniska trädgården:

Playan

Melbourne centrum

Pingvinvaka in St Kilda

På återseende!

I Pathiyn rådde totalt avsaknad av turister men folket lämnade oss ifred. Vi stannade bara över natten och begav oss sedan till "busstationen" vilket bestod av två "kontor" dvs två olika personer som satt på varsin pall vid vägen. Vi såg dock att det stod bussar där och vi valde en buss klockan 12 vilket innebar att vi hade tid för frukost i lugn och ro. Resan till stranden skulle bara ta två timmar och vårt enda alternativ var en lokalbuss. Denna stod redan på plats och vi visste redan vid första anblick att det skulle bli en spännande färd. Några män var i full gång me att meka undertill så vi förstod att något var fel. Bussen avgick trots allt i tid men vid två tillfället fick vi stanna för att fixa motorn.

Bussen var proppad med folk som satt både på golv och vid dörröppningen ( som för övrigt inte gick att stänga), den tycktes aldrig bli för full. Här betalar man inte för antal passagerare utan för antal säten man tar upp. Det är vanligt att de sitter fyra styck på två säten, oftast familjer. Sätena var allidelse för höga så folk slängde rispåsar undertill som de Hade som stöd. En kvinna satt och knaprade i sig majskolvar på golvet framför oss, en annan satt med en kasse med en kacklande höna i. Vid ett antal tillfällen stannade vi och lät försäljare stiga på, bärandes på stora fat med knapriga, friterade fågelfoster och annat obehagligt som de höll framför näsan på oss.

Vi hade läst att vägen till stranden var nyasfalterad och vi kunde tydligt se att så var fallet. Dock har man här inte material till att platta och jämna ut asfalten så resan var ordentligt bumpig. Färden var allt annat än bekväm. Det var mycket uppför och vid varje uppförsbacke satt jag som på nålar. Motorn var inte särskilt stark och jag trodde att vi närsomhelst helst skulle rulla bakåt. I dörröppningen satt en ung kille i beredskap. Han höl i en stor vedbIT som de fäst en skiftnyckel i som handtag. Eftersom att bussen inte hade någon handbroms så var detta det man använde. Vid ett tillfälle (när bussen nästintill stod stilla i en uppförsbacke) hoppade han ur för att slänga träbiten bakom ena hjulet. Bussen lyckades dock dra upp oss. Ja, bussen var helt enkelt en upplevelse man sent glömmer!

När det bara var några kilometrar kvar till stranden kom vi till en flod där bron ännu var under uppbyggnad. Därför tvingades vi hoppa ur för att ta "båt" över. På dessa flytande flak tog vi oss över floden ihopknycklade med massvis av människor som försökte hålla balansen då det inte fanns några sidor eller väggar. En annan lokalbuss väntade på oss på andra sidan. Det tog dock ett tag innan vi kunde starta då motorn pajade.

Väl på Chaung tha beach kryllade det av turister, dock nästan uteslutande burmeser. Det var tydligt att detta var deras Gran Canaria. Åter igen var vi som apor på zoo men det var absolut ett annorlunda upplevelse. När jag och två tyska tjejer (ja, vi lyckades hitta några västlänningar) låg och solade på stranden kom det förbi tre små burmesiska flickor i 6-årsåldern. Dessa satte sig precis framför oss, råstirrade, växlade några ord med varandra, log, käkade popcorn och smaskade i sig godis. Där satt de säkert i fem minuter och bara stirrade på oss. När ena tyskan tog fram sig solkräm för att smörja in sig började flickorna nästan bråka om vem som skulle hjälpa till. Det slutade med att de alla tre satt och smörjde in henne, drog i hennes hud samt senare bad oss ta foto med dem. Den ena flickan fascinerades av tyskans e-bokläsare och satt och tryckte frenetiskt på den med ett leende. Åter igen måste jag säga att jag är tacksam över att få vara här just nu. Jag tror att Chuang tha beach inom bara några år kommer att expandera och bli ett populärt resmål för övriga världen. Det är tydligt att det redan nu är populärt hos lokalbefolkningen. Jättelånga stränder, fin sand, ljummet vatten, massvis av hotell och restauranger. Överallt håller man på att bygga vägar och gångbanor.

Vi bokade en direktbuss därifrån till Yangon vilket skulle ta sex timmar (tog såklart åtta). Vi valde en lite bekvämare buss denna gång med färden var allt annat än bekväm. Framför oss satt en mamma med tre ungar varav två satt och spydde. Bakom oss satt en kvinna som även hon spydde större delen av resan. En annan hade nog också fått i sig nåt dåligt då hen släppte sig ordentligt vid några tillfällen. Som tur var hade vi musik i öronen och rena handukar som vi höll framför näsorna. Ja vad ska man säga. sådana här upplevelser får man inte vara med om hemma i Sverige.

Nu är vi i alla fall på ett hostel i Yangon, har käkat middag på en Brittisk pub (oHH vad gott!). det är framför allt en fördel att veta vad man kommer att bli serverad och slipper skicka tillbaka maten i massa omgångar. Nu är det sängdags och imorrn ska vi utforska med av Yangon innan vi flyger till Bangkok på kvällen. Ses där!

Från Inle lake tog vi oss västerut till Bagan. Resan skulle ta tolv timmar så vi tog en nattbuss. Klockan 04 var vi framme. Hittade en hotell för 400kr natten vilket var dyrt men det visade sig vara värt pengarna bara för den lyxiga frukostbuffén. Lyckligtvis fick vi checka in redan när vi kom utan att betala för den första natten. Precis som på alla anda hotell och hostel här får man väcka personalen som ligger sovandes på golven i lobbyn eller bakom disken. Vi valde att hålla oss vakna, hyrde varsin elcykel och tog oss till det enorma område med 6000 pagodor, varav ingen är någon annan lik. Tyvärr blev det ingen vacker soluppgång då det var alldeles för molnigt så vi cyklade snopna tillbaka, åt frukostbuffé och deckade. Vi gjorde ytterligare ett försök att få lite fina vyer vid solnedgången men åter igen var det för molnigt. Under dagen utforskade vi staden, körde omkring på våra cyklar och bokade buss till Yangon.

Bagan i sig skiljer sig inte märkvärdigt från de andra städer vi varit i. Massa marknader och en jävla massa trafik. Stanken av rått kött och fisk är ständigt närvarande. Detta säljs i varje hörn, täckt av ett tjockt lager surrande flugor. Detta gör att man gärna håller sig borta från marknaderna som för övrigt finns överallt då stanken är förfärlig.

Vi tog bussen kl nio på morgonen. Den tog 8.5 timme och sedan var vi framme i Yangon. Vi beslöt oss för att direkt dra vidare till Pathiyn då vi ändå kommer att se Yangon senare då vi flyger därifrån. Vi fick dock veta att vi då behövde ta oss till en annan busstation på andra sidan stan. Taxin dit tog en timme och de ville ha 50 000 kyatt för det. Jag lyckades pruta ner det till 8000 vilket blev 56kr för både mig och Ezra (fortfarande grymt överpris). När vi anlände till busstationen var kl 19 och vi var ordentligt trötta och hungriga.

Vi fick uppleva något som var riktigt otäckt. Så fort taxin svängde in på avfarten som ledde till busstationen sprang ett tiotal män efter vår bil, hängde sig in genom bakrutorna och viftade med händerna framför våra ansikten "Where you going, where you going?" skrek de en efter en. Taxin fortsatte köra men fler och fler kom springandes. Annars är vi vana vid att bli omringade så fort man kliver av en buss men aldrig när man fortfarande sitter i bilen/taxin. Väl på stationen skakade vi av oss alla säljare och hittade ett kontor. Tyvärr hade bussen till Pathyin nyss avgått och nästa skulle gå först kl sju morgonen därpå. En säljare hörde oss prata och bad oss följa efter honom, vi kanske skulle hinna med 19 bussen i alla fall. Vi korsade den totalt mörka stationen och ställde oss på andra sidan där snubben lät oss vänta någon minut. Denna mörka plats hade jag inte velat vara på själv då elavbrottet gjorde så att man knappt såg sina egen fötter. Här var ju heller ingen buss så vi förstod att den redan avgått. Snubben kom tillbaka med två mopeder efter sig. Han slänged upp vårt bagage framför förarna och bad oss sätta oss baktill. På varsin moped racade sedan förarna genom de tjockt trafikerade gatorna. De släppte av oss vid vägkanten där en lokalbuss stod och väntade på oss. Det är alltid lika spännande varje gång man åker dessa då man aldrig säkert vet vilken kvalité de har. Som vanligt var det småpojkar (såg ut att vara i 13-årsåldern) som körde och arbetade på bussen.

Kvällen i Inle lake spenderade vi med två killar från trekkigturen. Vi drack goda Caiperinas för 14kr styck till sent inpå kvällen. Vi fick dock ta farväl av de andra i gruppen då de tog in på andra hotell. Det var sorgligt då vi kommit så nära varandra på så kort tid. Vi sov ut ordentligt och spenderade nästkommande dag genom att utforska staden. Eftersom vi anlänt via sjön fanns det ingen poäng med att ta ytterligare en båttur och det visade sig vara en bra idé då det senare på dagen började regna-första regnet sedan Borneo. Vi bokade en nattbuss inför kvällen och checkade ut.

Staden (som jag inte kommer ihåg namnet på) var inget speciellt i sig. Här var något turistigare än i Kalaw vilket inte är så konstigt med tanke på att Inle lake är en utav de populärare turistattraktionerna i landet. Ändå inte tillräckligt turistigt för att man kan passera obemärkt på gatan. Vi "vitingar" är väldigt spännande och överallt vinkar både barn och vuxna till oss med ett leende och hojtar " Mingalaba!" vilket betyder "hej". Kvinnor som män bär kjol ( en slags filt eller tjock sarong som de virar runt midjan). Flertalet kvinnor smetar på vit/beige färg på kinder och panna, något vi först inte förstod vad det innebar. Vi fick sedan veta att det är kalk och används delvis för att skydda hyn mot solen men främst för att det är en slags accessoar och anses attraktivt att varia blek.

Det jag gillar mest med Myanmar hittills är att folk här inte bara vill sälja massa saker och tjänster utan faktiskt verkar vara genuint intresserade av oss västlänningar. De kommer gärna fram för att prata eller fråga vart man kommer ifrån och hur det är i våra länder. Detta är något som jag inte tror kommer kunna upplevas om fem år och framåt. Det är också kul att se att barnen leker på ett annat sätt än barn hemma i Sverige. Vid saknad av massa materiella ting får man uppleva lek och barndom på samma sätt som när jag själv växte upp (En favorit här i Myanmar är en variant på volleyboll där man endast använder sig av andra kroppsdelar än armar. Här används en liten ihålig korgboll). Å andra sidan finns det också en mörkare sida av barndomen här-att den är alldeles för kort. Överallt ser man föräldrar arbetandes med barnen vid sin sida. Sexåringar serverat på restaurang eller säljer tobak på gatan. Det är tydligt att de tvingas till att bli vuxna tidigare här. Ström kan man inte ta för givet, den går och på hela tiden så ficklampan får ständigt vara med.

Vi stannade i Kalaw i två nätter. Vi bokade en trekkingtur till Inle lake från Dagen därpå. Vi bokade genom ett företag som heter Ever smile eftersom de hade bra rykte. 8.30 började vår vandring. Första dagen gick vi sammanlagt i sex timmar och andra dagen fyra. All mat och boende var inkluderat i de 225kr vi betalade. Vandringen var fantastisk,vi promenerade genom massa byar, dalar och odlingar. Vi såg bl.a potatis, avocados, papaya, majs, senap och ingefära. Kor vandrade vid vår sida. Maten vi blev serverade var fantastisk och vi åt oss alla proppmätta vid varje måltid.

Vi övernattade i en liten by utan elektricitet där vi alla tio fick dela en hydda där vi sov på golvet. Nätterna här är kyliga men vi höll oss varma med tjocka filtar. Efter middagen satt vi kvar och drack lokalöl och snackade. Vår Guide Tonton tog fram gitarren och sjöng för oss. Det var verkligen en underbar kväll. När klockan var nio kunde vi inte hålla oss vakna längre och vi gick till sängs. Det blev dock inte mycket sömn den natten då flertalet snarkade, ett par bestämde sig för att sexa mitt i natten och två stycken (inkl mig) pratade i sömnen.

6.30 var det dax att stiga upp. Jag tog en dusch men det var inte många andra som tördes då "duschen" bestod av ett litet ihåligt halmskjul. Det fanns inget rinnande vatten utan bara en tunna fylld med kallt vatten och en skopa att hälla vattnet med. Toaletterna var som överallt annars, ett hål i marken och en skopa att spola vatten med. Toapapper får man ta med själva.

För att ta oss från Luang Prabang till Myanmar var vi tvungna att korsa norra Thailand. Vi bokade en sovbuss som var riktigt lyxig med sängar. Efter någon timmes resande plockade vi dock upp ett antal lokalpassagerare som satte sig i mittgången. Detta fortgick under hela natten och vi fick spendera tiden med dem sittande intill oss. Bland dessa fanns bl.a En mamma med ett spädbarn i famnen. 12 timmar och (extremt) lite sömn senare var vi framme i Chiang Rai i norra Thailand. Stämpling och kontroller gick smidigt. Vi spenderade dagen i den något turistiga men ändå mysiga staden och övernattade där.

Nästa dag var det dags att ta oss ytterligare ett steg närmare gränsen till Myanmar. Vi tog oss till storstaden Chiang Mai där vi också spenderade en dag. Vi märkte snabbt vilken skillnad det är på Thailand och Laos. Vi passade på att äta oss rejält mätta på thaimat och jag fick i mig lite protein på första gången på länge. Åh vad gott det var med kyckling! Nästa dag var det dags för den långa resan. 7.30 befann vi oss på busstationen för att ta oss till Maesot, gränsstaden till Myanmar. Vi var framme vid 14-tiden. Vi var dock de enda som befann oss vid gränsen då så stämpling, fotografering osv gick snabbt och smidigt. Vi tog ut pengar och letade sedan upp en buss till staden Bago. Vi behövde dock vänta i två timmar innan bussen skulle avgå och vi var vrålhungriga. Det var i princip en omöjlighet att hitta något att äta och jag blev lack. Fick dock tag på lite friterade knyten som vi stoppade i oss. Vi kunde inte alls kommunicera med befolkningen. Resan Skulle ta fyra timmar men tog åtta.

Vägarna är i extremt dåligt skick så vi körde i 30km större delen av resan. Vi stannade för mat vid ett tillfälle där de bara hade massa grytor med köttklumpar i. Jag pekade och lyckades beställa lite torrt ris som de serverade mig. Strax därpå började personal komma farandes med massvis av smårätter som de ställde på bordet. Denna goda buffé kostade oss 10kr vardera så det kan man ju leva med.

Klockan 02 släpptes vi av på en landsväg i det totala mörkret. Hundar sprang omkring våra ben och det var lite otäckt. Vi började gå och hittade strax ett ställe som hette SAN Fransisco Hotel. Portarna var stängda och allting var nedsläckt. Vi fick dock syn på en liten klocka som vi frenetiskt ringde på och precis när vi skulle ge upp tändes ett litet ljus. En gammal kvinna öppnade för oss och vi checkade in. Vi fick ett dubbelrum med delat badrum. Rummet var skabbigt som fan och spindelnät fanns överallt men vi ville bara in och sova. Skulle gå på toa men Vände om i dörröppningen då en stor spindel satt mitt på toaväggen. Ezra gjorde sitt bästa för att få bort den men den lyckades smita. Efter att jag skällt ut Ezra fick vi byta rum till ett med högre standard och egen toalett. Äntligen fick vi sova ut!

Förstod ganska omedelbart att Myanmar inte är som något annat ställe. Iaf iNte staden Bago. Trafiken går åt alla möjliga håll och de kör både vänster och högerstyrda fordon. De använder traktormotorer på bilarnA och armebilar används som Taxis. Kor går omkring på vägarna och barn från cirka sju års ålder kör mopeder, alla utan hjälm. Överallt ligger det stora, röda loskor på marken som vi först trodde var blod. Sedan såg vi att det var spott. De flesta här tuggar nämligen betel- nötter somblandats med limepasta och tobak. Detta bindssedaniniett blad som man sedan placerar i kinden. Tuktuksen som jag så många gånger åkt var aningen obekvämare då vi fick luta oss framåt och hålla i oss ordentligt för att inte slå sönder våra ryggar. Vår ena chaufför stannade för att köpa mer tuggtobak och vi fick se en massa tempel, bl.a En av de största pagodorna i landet och den andra största liggande Buddahn i världen. Bland denna stora massa av folk var vi de enda västlänningarna och vi var som apor på ett zoo. En pappa med en liten son stannade mopeden och pekade på oss, vädjande att pojken skulle titta på oss: "English, english" sa han med ett leende och pojken log. En familj kom fram och ville ta ett foto tillsammans med oss och även en munk kom fram med sin telefon och tog en selfie med oss. Det var verkligen en annorlunda upplevelse.

Vi har märkt att transport och mat här är billigt men att Boende är dyrt. På grund av brist på hostels så hade det varit dyrt att bo i privatrum på hotell själv så det är absolut en fördel att kunna dela kostnaden med någon. Efter en dag i Bago tog vi ytterligare en nattbuss 18.30 till 6.30 Detta var absolut ingen trevlig färd då vi satt och skakade av köld hela resan. Inte hjälpte det av vi bad dem höja ac:n heller. Klockan fyra på morgonen ryckte någon i min filt och sa att vi nu var framme i Kalaw. Vi var tydligen de enda som skulle av här då flertalet skulle ta sig enda till Inle lake, dit även vi så småningom ska ta oss. Som tur var hade vi rekommendationer på ett ställe så vi visste vart vi skulle. checkade in på Golden Lily guesthouse som var helt okej.