Efter två veckor på Borneo var det dags att åka vidare. Jag flög via Kuala Lumpur där jag spenderade natten på flygplatsen. Efter någon timme ankom min reskamratfrån Singapore så tiden gick relativt snabbt. Väl i Laos huvudstad Vientiane fick jag betala 35 dollar för visum medan Ezra slapp då olika inreseregler för olika nationaliteter gäller.

Tiden går för snabbt. Vi har redan hunnit besöka Vientiane som är Loas huvudstad. Den är dock extremt liten och engelskan obefintlig. Vi spenderade en natt här för att sedan åka vidare till vår nästa destination-Viang Vieng. Denna stad är känd för sitt backpackerliv men även för den välomtalade Tubingen- en stor badring som man flyter omkring i på floden medan man drar sig fram med hjälp av ett rep. Ett antal drinkar intas på vägen då detta är en slags flytande pubrunda så det kryllar av barer runt eller i floden. Jag har nog inte träffat på någon som varit i Viang Vieng utan att ha gjort detta så Ezra och jag var ju tvungna att bli de första. Överlag så försökte vi hålla oss borta från de mest turistiga områdena och organiserade turer vägrade vi. Dock visste vi att området har väldigt fin natur runt sig så en morgon tog vi på oss gympaskor och började traska omkring. Vi följde dock ingen speciell rutt och lät slumpen ta oss dit den ville och vi fick se helt fantastiska landskap, berg och vattendrag. Det är dock torrperiod nu så risfälten var ordentligt torra och jag kan bara föresgälla mig hur vackra de är under lågsäsongen.Trots att vi befann oss så nära staden stötte vi inte på en enda turist på fem timmar. Vi besökarna även en grotta som var den smalaste jag sett. Jag tycker synd om alla turister som bara är här för att festa och som missar detta! Efter ett svettigt vandringspass var dock vi också förtjänta några drinkar förstås men stadens sig ärALLDELES för turistig.

Efter vår naturupplevelse i Viang Vieng var det dags att ta oss norrut mot Luang prabang. Vi hade beställt upphämtning till busstationen klockan nio men när vi väntat i enhalvtimme bad vi receptionisten ringa. En tuktuk hämtade upp oss och mer eller mindre kastade in oss i en minivan där vi fick sitta på de utfällbara pallarna. Inte var det den VIP buss som vi beställt inte för den hade antagligen redan avgått. Den sex timmar långa och skumpiga resan var inte så bekväm då man inte hade ryggstöd. Väl frammarsch LP förlorade Ezra sitt handbagage då han var tvungen att ställa ner det för att hjälpa till att lasta ner väskorna från biltaket. Bankkort,kamera, kontanter och dylikt är borta. Numera får jag försörja stackaren.

LP är väldigt turistigt det också. De flesta resenärer tar sig just hit och till Viang Vieng. Men eftersom att vi beslutat att vi vill spendera mer tid i Burma än iLaos hinner vi inte chansa.

Utanför LP finns ett jättestort och vackert vattenfall. Har man inte varit där så har man inte varit i LP, sägs det. Så även om vi visste att vi långtifrån kommer var de enda turisterna där så tog vi oss dig. Vi hyrde en moped i ett dygn för 120kr och åkte dit. Resan tog cirka en timme och väl plats var det en svettig promenad upp till toppen av vattenfallet. De flesta stannade någonstans på vägen och badade men vi ville komma undan massan och tog en tur in i skogen. Där hittade vi en bäck där Ezra hoppade i och svalkade sig. Framåt skymningen begav vi oss tillbaka neråt. Det var endast ett fåtal turister kvar så vi kunde då ta ett dopp i lugn Och ro och ta lite bilder av det alldeles blåa och klara vAttnet.

Sista dagen i KK och därmed Borneo spenderade jag på ön Sapi med ett glatt gäng från hostelet. Vid 14-tiden fick jag ta farväl och nu, 16 timmar senare sitter jag på flygplatsen i Kuala Lumpur och ska snart boarda planet. jag har numera sällskap av Ezra, min vän från Schweiz och om bara några timmar befinner vi oss i Laos.

Lyckades uppdatera några bilder på bloggenså förhoppningsvis ska det fungera i fortsättningen.

Vi ses i Laos!!

Färden från Brunei till KK var allt annat än smärtfri. Dagen började med att vi fick stå och vänta på vår förbeställda taxi i 20 minuter utanför hotellet. Tillslut beslöt vi oss för att börja gå mot busstationen och stoppa en taxi på vägen. Dessvärre var inte en kotte ute klockan sex på morgonen så det slutade med att vi tog oss ner till floden där vi fick tag på en båttaxi som körde oss dit. Men att gå omkring med 20kg på rygg och mage i en kvart en tidig morgon var svettigt värre trots att solen ännu inte var uppe. När vi väl ankom till busstationen hade vi missat expressbussen så vi tvingades tränga in oss i en liten minibuss där vi satt som packåsnor i mittengången. Efter en timmes (något obekväm) resa fick vi byta buss och åka i ytterligare någon kvart. Vi hoppade på färjan som tog cirka två timmar. På den malaysiska ön Labuan fick vi passera pass och säkerhetskontroller och fixa båtbiljetter vidare till KK. Klockan hade redan hunnit bli elva men båten skulle inte avgå förrän kl 13. Vi strövade omkring lite och tog en fika innan det var dax för ”The boat from hell”. Jag hade läst om att denna resa skulle vara en 4.5 timmars lång plåga då en hel del blir sjösjuka. Jag har under mina resår åkt en hel del båtar som inte är särskillt stabila om man säger så. Har dock aldrig haft problem med sjösjuka och älskar när det är vågor till havs eller turbulens vid flygning. Men fy helvete vad jag mådde dåligt!! De sista tre timmarna satt jag med en spypåse i famnen och lyckades fylla den till hälften. Nåja, väl på plats i KK guidade jag truppen till Akinabalu youth hostel där jag numera är stammis. Det blev tvättning och en sen middag men tidig hemgång för min del då jag inte var på topp. Imorgon är det nya tag som gäller!

I tisdagsmorgon blev vi körda till busstationen i Miri. Därifrån tog vi bussen in i Brunei. Det dröjde inte länge innan vi nådde gränsen där vi fick stiga av och passera till fots. Kontrollen gick jättesmidigt men vi var bara tio passagerare. Med en full buss hade det nog tagit längre tid. Hälften av passagerarna var västlänningar och en tjej från Argentina. Hon fick motvilligt vända om då hon tydligen behövde särskilt visum för att komma in i Brunei.

Resan tog cirka fyra timmar och gick väldigt smidigt. Väl på plats började vi prata med två kanadensare på samma buss som sedan hängde med till hotellet vi bokat. Här i Huvudstaden Bandar seri bagawan (BSB) finns det nämligen inga hostel och detta hotell var det billigaste som fanns att boka. Jag och filuren delade dubbelrum bredvid de kanadensiska syskonen och betalade 126kr vardera. Tillsammans utforskade vi fyra staden men mestadels av tiden gick åt att försöka hitta en väg vidare till KK nästkommande dag. Lite komiskt att så mycket tid i landet gick åt att försöka komma ur det. Dock hade vi gott om tid att se det som finns att se. Huvudstaden är så pass liten att allt är inom gångavstånd.

På eftermiddagen träffade vi på den femte västlänningen som visade sig vara svensk och så blev fyra till fem. De andra skulle alla till KK dagen därpå medan jag hade min flygresa bokad dit från Miri. Jag såg dock till att avboka denna för att i stället joina de andra. Slutligen fick vi någorlunda trovärdig info om båten till KK så vi kunde passa på att utforska staden. Vi gjorde ett besök i Sultan Omar Ali saifuddin moskén som är en av de vackraste i Asien. Efter det var det tänkt att vi skulle besöka Bruneis museum men dessvärre hade det precis stängt för dagen. I stället begav vi oss mot Sultanens palats som är det största i världen. Det har 1788 rum varav 257 är badrum. Utanför stod vakter på led och ännu fler kom marscherande innanför de gigantiska portarna. Dessvärre kunde vi inte se palatset då det var ordentligt undangömt bakom grindar, grönska och annat. Precis när vi skulle börja promenera därifrån hände något skithäftigt. Vakterna kom gåendes mot oss där vi stod och tog bilder och började skrika att vi skulle skynda in till vägkanten. Vi gjorde som vi blivit tillsagda och strax därpå började stora blå lampor att lysa ute på vägen. All trafik stannade upp. Vi fattade nada. Men snart så körde det förbi polisbil efter polisbil med blåljus och sirener. ”Sultanen är på väg” hörde vi en vakt säga. Efter polisbilarna kom det fem svarta, glimrande bilar med mörklagda rutor och körde in genom portarna. Det var lite häftigt att veta att sultanen befann sig i en av dessa.

Efteråt tog vi en vattentaxi och fick en rundtur ute på the water village. Det är nämligen så att utav BSB’s 240 000 Invånare (ca) bor 20 000 på vatten. Men det var inte bara bostäder som fanns på vatten utan även massa moskéer, sjukhus, brandstation, restauranger och flertalet skolor. I stället för skolbussar får eleverna ta sig till skolan med SJ skolbåtar som hämtar upp dem. Inne i detta stora samhälle var det endast båt som gällde. Efter båtturen tyckte alla att det skulle sitta gott med en öl men denna tanke fick vi snabbt släppa då det råder totalt alkoholförbud i landet.

Brunei är dyrare än Malaysia, dock fortfarande billigare än Sverige. Transport är mycket dyrt men mat med dryck fick jag för 35kr på restaurang. Det var dock en fröjd att komma hit då man kan säga att Brunei ( iaf BSB) är som en liten harmonisk oas precis bredvid det kaotiska Malaysia. Här är kliniskt rent överallt och det är allt annat än vad man kan säga om ovan nämnda land. Det luktar inte urin och fiskrens överallt. Bilarna är hela och tillhör de nyare modellerna samt håller hastigheterna. Det bästa av allt är dock att de stannar för en när man ska korsa vägen. Jag menar att ALLA bilar gör detta. I större delen av Sydostasien får man annars riskera livet för att ta sig över. Det bästa på hela dagen var när vi hittade en megastor livsmedelsaffär som verkligen hade ALLT!! Vi köpte på oss diverse bakelser och snacks inför resan till KK.

BSB kändes verkligen som något helt annat än övriga städer i Asien. Där fanns ett lugn och någon slags fräschhet som jag gillade. Trots att det inte finns så mycket att se och att allt går att avverka på en enda dag så är jag glad över att jag tog mig dit. Säkerheten är dessutom mycket hög här då brott bestraffas hårt. Det är exempelvis dödsstraff för narkotikabrott, inklusive cannabis. Landet har dessutom gratis skolgång och sjukvård men utan att befolkningen behöver skatta.

Det kinesiska nyåret firade jag in med filuren (kan varken stava eller uttala hans namn) tillsammans med ett stort antal andra uppe på en kulle. Efter det tog vi hojen tillbaka för att lägga oss. Nästa dag var det nämligen dax för ett besök i Niah caves. Niah caves är en utav världens viktigaste arkeologiska platser och anses spela en otroligt stor roll för civilisationens födelse. Där hittades nämligen ett 40 000 år gammalt skelett vilket är det äldsta i hela Asien. Man har sedan dess funnit flertalet skelett, rester, redskap osv som visar på att man tidigare levt i dessa enorma kalstensgrottor. Där finns även ritningar på väggarna Som man kan titta på. idag är grottorna hem till miljontals fladdermöss, fåglar, spindlar och insekter. Det tog ca två timmar att ta sig dit och väl framme betalade vi 20 myr för inträdet. Det var verkligen häftigt att se de enorma grottorna och vandra omkring i totalt mörker. Ficklampa var ett måste. Det var dock en svettig upplevelse då man för att komma dit först fick vandra i ca 4km. Väl inne i the big cave gick man i ytterligare 1 km, mestadels i totalt mörker. Större delen gick man uppför de jättelånga trapporna. Vi besökte även pantning cave där man fick se målningar på väggarna. Säkerheten var inte precis på topp då det på flera ställen inte hade några räcken och dessutom var trallen ordentligt hal på vissa ställen. Där det väl fanns r undvek jag dem. De var nämligen generöst dekorerade med tjock spindelväv och närman inte ser något vill man inte råka sätta handen i nåt sånt. De flesta är nog mest nojiga över att ramla men jag nojade mest över att någon spindel skulle bungy jumpa ner i min panna. Efter besöket (och samma vandring tillbaka) var vi utsvultna och dränkta i svett. Vi körde en bit med hojen och satte oss på en servering för lunch. Där blev vi gladeligen välkomnade av personalen som tyckte det var skithäftigt att ha oss där. De tyckte att vi skulle gifta oss. Mat och Cola gick på 11kr. Snittet för en stor måltid på en malaytestaurang är mellan 6 och 15kr. Ibland vill man dock ha nåt annat än ris och nudlar så då får man lägga lite mer på mat i butik eller nåt fik. Vi fick även köpt biljetter till tisdagens tripp över till Brunei där vi ska stanna över natten. 50myr kostade resan dit.

Dagen efter snorklingen kände jag att jag var färdig med Semporna. Planen att dra till Miri via Tawau sket sig då det skulle bli alldeles för omständigt och dyrt. I stället tog jag en buss tillbaka till KK som skulle ta åtta timmar. De verkar dock inte räkna med alla stopp och upphämtningar på vägen så efter lite mer än tio timmar anlände vi. Att jag bränt hela baksidan vid snorklingen gjorde färden något obekväm då man skumpade upp och ner en hel del i sätet. Fick dock lite trevliga samtal med min resekompis i sätet bredvid mig. Självklart var jag den enda västlänningen så jag var ju mycket intressant. Jag tog in på samma hostel som förut då det kändes bekvämast och låg relativt nära busstationen.

Febrilt letade jag efter flyg inför nästkommande morgon till Miri och tillslut hittade jag ett. Det blev dock dyrare än jag räknat med och jag hade nog tjänat på att trots allt flyga från Tawau. I alla fall i tid. I morse blev jag upphämtad i taxi och några timmar senare befann jag mig i Miri, bara 50 minuters flygresa. Bussen hade tagit 17 timmar. Väl i Miri tog jag in på My homestay som är ett utav de renare och mysigare hostel jag varit på. Fick dock strosa omkring i området i några timmar för att fördriva tiden fram till incheckningen kl 14. I tv-rummet mötte jag en trevlig filur från Nederländerna som jag började snacka med. När jag väl fick nyckeln till mitt dorm upptäcker jag att det tydligen bara står en enda våningssäng där då det är ett tvåmannadorm. Lyckligtvis visade sig min sovkompis vara just den filur jag snackat med. Såhär åtta timmar senare har vi delat två måltider tillsammans, strövat runt i stan,, bokat motorcykel inför morgondagen och bokat rum i Brunei inför nästkommande dag.

Nu sitter vi på verandan och ska snart sätta oss på hojen för att köra upp på en kulle där man tydligen ska få bra utsikt över fyrverkerierna vid tolvslaget. Inatt firas nämligen det kinesiska nyåret in. Redan under dagen har man dock hört hur man smällt smällare och allting är dekorerat i rött precis som i resten av Borneo. Gott nytt kinesiskt nyår på er alla!

Jag bokade en heldagstur ut till två olika öar ca 45 minuter ut från Sandakans kust. Resenärerna bestod av 14 stycken kineser varav 4 stycken tog dykcert och skötte sig på egen hand. Resterande kunde inte simma så de hölls sig vid strandkanterna. Inte kan de ha sett så mycket och avundsjuka blev de när de fick höra allt jag fick se. Det var knappt några andra båtar ute så jag simmade runt på egen hand i timmar. Jag kan verkligen förstå varför dessa öar är så kända för sin dyk och snorkling. det är nog bara Akumel i Mexiko som klår detta hittills. Det är svårt att med ord beskriva hur häftigt det var att se alla dessa stora varelser som simmade omkring mig i alla vackra färger. Deato större fiskarna var desto mindre verkade de bry sig om min existens och jag kunde nästan ta på dem. sKöldpaddor fanns det gott om. Såg nog ett trettiotal. Det kryllade av dem och inte heller brydde de sig alls om mig utan jag kom riktigt nära flera stycken , en del i samma längd som mig själv. Vid ett tillfälle trodde jag att en var blind. En bjässe som jag skådade nere på bottnen lyfte och simmade uppåt. Den närmade sig allt mer och var på väg rakt emot mig. Även om jag vet att de inte är farliga var det en konstig känsla under någon sekund. Jag höll mig helt stilla. En meter (EN!!) under mig vänder den riktning och börjar simma horisontellt. En lång stund simmar vi tillsammans med bara en meters avstånd. Det var verkligen en obeskrivlig känsla. Jag ska verkligen skaffa mig en undervattenskameran inför nästa resa!