Dag 1

Damon skulle hämta upp mig i sin bil 7.30 fredag morgon. Dessvärre var han sen och vi fick stressköra fär att hinna till vattentaxin i Marahua till kl 9. Vi hann precis i tid och kastade oss in i båten. Hela leden är 60km lång och tar tre till fem dagar att genomföra beroende på tempo. Eftersom att varken Damon eller jag var jättesugen på flera nätters tältande hade vi bara bokat camping för en natt. Dock var vi övertygade om att vi skulle klara 43km på de två dagar vi hade (cirka 7 timmars vandring per dag). Vi stannade vid ett antal vikar längs vägen och släppte av folk, de flesta gör bara en dagstur och släpps av vid den första viken för att sedan vandra tillbaka. Här kom vårt första bakslag- Damon kom på att han glömt tältpinnarna i bilen! vi bestämde oss för att de nu inte fanns någon återvändo och att vi fick handskas med problemet nät vi väl kommit fram till campingen på kvällen. 

Mitt under båtturen kommer vi på att vi skulle hinna några ytterliggare timmars vandring dag ett och bad chauffören om att få kliva av ett stopp senare. När vi väl var framme och skulle påbörja vandringen vid 11 tiden blir vi informerade om låg och högvattentiden för att passera viken vi skulle ha börjat vid. Detta var vi väl medvetna om redan innan men eftersom att planen var att vi skulle börja vid just Awaroa bay så skulle högvattnet inte beröra oss. Vi skulle behöva vänta till klockan 15 sa dem men vid 13 begav vi oss iväg. Fick en fin vy av regnbågen på vägen ner.

Det blev dock tvärstopp vid viken då vattnet var högt. Vi vandrade ut på en liten udde som stack upp en bit ut i vattnet. Vattnet nådde oss till knäna. Det var iskallt och bottnen sumpig och fylld med vassa snäckskal. Vi stod där på udden i cirka 45 minuter tills vattnet sjunkit något. Inne vid land hade det nu samlats en grupp människor som stod och iakttog oss. Ingen vågade sig ut förrän de sett att vi klarat det, vi blev därmed försökskaninerna.

Tillslut kunde inte Damon hålla sig, slängde upp sin packning på huvudet och började långsamt att lunka fram i vattnet. Jag väntade tills han kommit en bit ut och sedan hängde jag på. Det var allt annat än behagligt att ha sin ryggsäck med all packning, sovsäck, liggunderlag och kängor lutandes på sin axel samtidigt som jag skulle balansera på den sumpiga, vassa bottnen. Det tog mig cirka 30 minuter att ta mig över på andra sidan och vattnet sträckte mig till naveln. Väl över kastades packningen i marken och vi bytte om. Här träffade vi även på Claus- en pratglad tysk som slog oss följe resten av vandringen. hår fick vi även ett tält som någon lämnat efter sig och det var en ordentlig lättnad.

Ser ni pricken där ute? Det är jag när jag korsar viken

 P.g.a.förseningen var vi tvungna att plocka fram pannlamporna och vandra i totalt mörker. Självklart började det även att ösregna och leden blev geggig och hal. Till slut kom vi iaf fram till campingen och slog upp vårat tält och lagade pasta på Damons stormkök. Campingen hade toaletter och kallvatten, ingenting mer. Vi gjorde en brasa och satt och drack te och pratade. Natten blev väldigt kall.

Dag 2

Nästa dag strålade solen och Damon invigde dagen med ett dopp. Sedan begav vi oss vidare. Dagen bjöd på värme och mycket sol. Dessvärre blev packningen lite väl tung för Damon och vi ruschade mestadels av vägen. Idioten hade så mycket onödig packning med sig så jag tyckte inte ett dugg synd om honom. Det är verkligen en helt annan sak att vandra med massa packning på ryggen än med bara en dagspackning. Det blev cirka sju timmars vandring dagligen och på lördagkvällen var vi åter i Marahau där vi hämtade bilen. Ryggar och fötter var ömma men vi var väldigt glada över att ha gjort en tvådagars vandring som annars tar tre. Många vackra vyer bjöds det på.

Mitt nästa stopp längs västkusten blev Hokitika, ett stopp som jag tycker var ganska onödigt såhär i efterhand. Efter glaciärbesöken kände jag att jag nu landat i en storstad (hela 4500 invånare!). Här fanns gott om både affärer och caféer. Dessvärre hade jag ingen aptit över huvud taget och var ständigt illamående då det stank mögel i hela staden. Anledningen till att man åker hit är främst Hokitika gorge. Detta är en flod med turkost vatten vilket bergen och glaciävattnet bidrar till. Känt för att vara otroligt vackert med andra ord. Dagen bjöd på strålande sol men dessvärre hittade jag ingen lift ut till gorgen och tvingades betala 90 dollar endast för skjutsen ut dit tillsammans med en brittisk tjej. Har man egen bil är det kanske värt den 30 minuter långa resan för ett besök. Visst var det vackert men absolut inget "wow". Inte värt 45 dollar med andra ord. Dessutom drog jag på mig en jäkla massa sandflugebett som just nu inte är så roliga. Hoppas de lägger sig snart så att det inte slutar som sist då jag fick massa infektioner och fick åka hem. Är väldigt duktig som inte kliat tycker jag.

Solnedgång i Hokitika

Hokitika gorge

Efter två nätter av illamående i Hokitika bokade jag bussresa till Nelson. Dessvärre blev det som vanligt en jäkla massa stopp längs vägen. Förutom massa kisse och kaffepauser blev det en timmes stopp i staden Punakaiki där vi gick ta oss en titt på de berömda "Pannkaksklipporna" vilka är naturligt formade pannkakslager (klippformationer). Åter igen blev jag inte särskilt imponerad och ville mest komma fram till Nelson.

Bussbolaget InterCity som jag köpt busspass hos är det sämsta ever. Eftersom jag vägrar allt som har med guider och gruppresor att göra ville jag endast betala för TRANSPORT och kvinnan som sålde detta till mig sa " travel like à local" så det va ju bra, tänkte jag. Dessvärre var detta ren bullshit då passagerarna består av 90%kineser och resten västlänningar, inklusive mig. Chaufförerna pratar i ett om massa ointressanta saker så sova kan man heller inte göra. Hela tiden är det stopp och kaffepauser på massa turistiga platser så resorna tar en tredjedel extra så lång tid. Det värsta är att jag inte betalar per sträcka utan per timme jag reser. Så med andra ord betalar jag för all den dötid jag sitter och glor under pauserna. Kineserna är dock överlyckliga och tar foton på allt.

Landskapet från bussresan

Nelson
Nelson är en storstad med 60 000 invånare. Dessvärre var vädret väldigt dåligt så min vandring i Abel tasman blev framskjuten. I stället spenderades mestadels av tiden på olika kaféer. Inhandlade även gelsulor då fötterna börjat säga ifrån. Det var nog ändå ganska välbehövt att fötterna fick några dagars ledigt. Såklart blev det ändå lite kortare utforskning av Staden, bla till centre of Nz med utsikt över staden. Träffade Damon- en engelsman och planerade vandringen med honom. Abel tasman coastal track är en utav de största vandringarna i NZ och ett måste på min lista.

Utsiktennfrån "Centre of NZ"

Det dåliga vädret resulterade i fem dagar i Nelson. 

Efter Q-town var det dags för lite andra typer av vyer så jag begav mig till de små städerna Franz Josef och Fox glaciär som ligger en halvtimmes bilresa ifrån varandra. Där ville jag ta mig en titt på de berömda glaciärerna. Dessa är kända för att vara några av världens mest tillgängliga glaciärer. Städerna i sig uppnår knappt 400 invånare vardera och är basen för helikopterturer som tar turister upp på isen. Själv har jag inte lust att betala flera tusenlappar för att få stå på snö och is när jag kan göra det hemma i Sverige och (dessutom trängas med massa asiater och en jobbig guide). I stället gjorde jag som många andra gör- vandrade så nära dem som möjligt för att skåda dem på håll.

FranzJosefglacier

I Franz Josef bodde jag på ett av de billigaste hostelen hittills på min resa men dock det allra bästa. Här var sovsalarna av en helt annan standard där man hade sitt egna lilla krypin med gardiner, gratis frukost (inkl. våfflor!), gratis soppa varje kväll och gratis jacuzzihäng. Dessutom var utsikten uppemot glaciären helt fantastisk. Staden i sig bestod av ett fåtal restauranger, en liten livsmedelsbutik samt några helikopterföretag. Här gjorde jag min hittills bästa vandring.

Alex knob track beskrevs ta åtta timmar t/r men tog något mindre för mig. Dock tog det en stund att ta sig mellan hostelet och starten så jag var nog ute i minst åtta timmar totalt. Innan jag begav mig fick jag tala om i receptionen att jag skulle ge mig av. Detta är ett måste då de sänder ut helikoptrar på span om man inte dykt upp mot kvällen.

Denna vandring var den mest utmanande rent mentalt och jag fick även rasta armar och överkropp. Det lutade inte så drastiskt vilket innebar att det inte var så jobbigt kardiomässigt men terrängen var väldigt ojämn och varierande. Det är tydligt att man här låtit naturen vara ifred och låtit träd och rötter växa fritt utan att man karvat i terrängen. Det fanns ingen ordentlig stig. Därmed fick man vara konstant uppmärksam på var man satte fötterna och var man inte skulle slå i huvudet. På många ställen fick man klättra på alla fyra och dra sig upp med hjälp av rötter och kvistar. Detta var en led i min smak med andra ord. Väl på toppen var utsikten fantastisk över glaciären. Jag fick även skåda Tasmanska havet som skiljer NZ och Australien åt. Träffade till min förvåning bara på sju andra vandrare under hela leden.

De två nästkommande dagarna hade jag ont i fötterna så det blev till att sätta på sig lite compeedplåster och vila fötterna lite. Det blev dock några kortare leder då jag såklart inte kunde sitta still.

Foton från mina korta vandringar

Nästa stopp blev Fox glaciär dit jag fick skjuts av hostelägaren. Resan tog drygt en halvtimme och sedan befann jag mig på ett om möjligt ännu bättre hostel. I Fox fanns det dock inte så mycket att göra, gick några leder och sen promenerade jag de sex kilometrarna bort till Lake Matheson-en av de mest fotograferade sjöarna i landet. Anledningen till detta är att man med lite tur kan få se Mt Cook (landets högsta berg) spegla sig i vattnet. Efter lite foton vid solnedgången liftade jag tillbaka till hostelet. Nästa dag var det dags för att bege mig uppåt längs västkusten.

Mt Cook x2

Mt Fox

Queenstown var lite av en besvikelse efter att ha varit i Wanaka. det var mycket större och hade högre puls. Här handlade det inte lika mycket om vandring utan i stället om adrenalinkickar och alkohol. Här erbjuds allt från bungyjump, fallskärmshoppning, speedbåt till golf och go-cart. Det enda som intresserade mig av aktiviteterna var luge-en slags kärra man sitter i (typ som en pulka) och sedan tar gravitationen en nedåt längs den 1,3 km långa banan. Det enda man har är ett styre och en broms. Detta visade sIG vara så sjukt roligt så jag tog sju rundor. Först var man tvungen att ta gondolen upp på ett berg där det va superfin utsikt. sedan fick man för att komma till banan åka lift upp ännu högre. Sedan var det bara att åka ner och sen ta liften upp på nytt.

Samma dag som lugen passade jag på att bestiga Queenstown hill som blev en liten runda på cirka tre timmar. Inga supervyer jämfört med Wanaka men helt okej.

En av dagarna bokade jag en heldagstur till Milford sounds. Denna fjord (ja, det är faktiskt en fjord och inte ett sund) är utsedd till världens åttonde underverk och ska vara helt fantastiskt vacker om bara vädret tillåter. Dessvärre var detta en utav de sämsta tänkbara dagarna vädermässigt. Sikten var lika med noll och det regnade och blåste hela dagen. Så där satt man i båten och tyckte inte ens det var lönt att gå upp på däcket. Tog två foton under dagen, TVÅ. En riktig besvikelse var det. eftersom att vädret i Milford heller inte skulle bli bättre på ett bra tag var det bara att ge upp. Här faller det upp till nio meter regn per år fick jag veta.

De två bilderna från Milford samt bild på en Kea- en utrotningshotad papegoja

Den tredje dagen var det tänkt att jag skulle bestiga Ben Lomond- en 7-8 timmars vandring. Dessvärre fortsatte oturen då jag knappt fick någon sömn natten inpå så jag tog ett klokt beslut att låta bli. I stället blev det att driva runt i stan vilket var mycket tråkigt. Nej, Queenstown som stad var inte så mycket för mig men å andra sidan har jag ju redan provat på det mesta som erbjuds där.

Jag stannade i Christchurch i två nätter innan jag åkte vidare. Där träffade jag en Israel med bil som jag sedan reste med i tolv dagar. Vårt första stopp blev Mt Summers, 2,5h söderut där det blev en del vandring. Första passet skulle ta 10h men med en erfaren vandrare var vi tillbaka på sex. För egen del var det en skrämmande introduktion då jag var nära andnöd flertalet gånger och ordentliga kläder hade jag inte heller. Det blev en del fall då större delen av vägen var väldigt brant med lösa stenar. Andra dagen blev det en lite lättsammare tur på fem timmar och sedan återvände vi till Chch för att hämta upp Gal, Bens tjejkompis.

Nästa dag åkte vi tre norrut mot Kaikoura där vi stannade i två nätter. Vi vandrade längs kusten och såg hundratals sälar och bl.a Två kullar med kutar som vi lyckades komma nära.

Kaikoura är en mysig liten stad känd för val, delfin och sälskådning. Vi åkte ut för valskådning i ett litet plan för sju passagerare. Vi såg en del delfiner samt kaskelotter vid ytan men vi höll oss så pass högt upp att de såg så små ut. Upplevelsen att få sitta i planet var dock häftigt så vi var ändå nöjda. Efter Kaikoura (och åter mer vandring) åkte vi vidare till Hanmer springs där vi badade i 43 graders varma pooler. Dagen efter var Gal tvungen att flyga från chch så åter igen checkade vi in på Ruggsacker hostel. Jag passade även på att köpa vandringskläder och en ordentlig dagsryggsäck. Nu var jag fit for fight att ta mig an alla leder! Chch är nog en av de dödaste städerna jag besökt och likadant säger alla jag pratat med. Trots att det är en storstad finns det knappt ett centrum och allting ser lika dystert ut.

Ben och jag åkte inåt landet mot Wanaka men gjorde ett stopp vid lake Tekapo där vi vandrade runt den vackra sjön och upp i bergen. Dock var det väldigt molnigt så sikten var dålig. Här spelar molnen verkligen en stor roll över om det är läge för bergsvandring eller ej. Ibland kan sikten bara sträcka sig någon meter fram och de vackra vyerna försvinner helt. Vi övernattade i en liten by i närheten, jag på hostel och Ben i bilen.

Dagen efter kom vi fram till Wanaka- vandringsmekkat. Där fanns hur mycket leder som helst! Förutom detta var det en mycket mysig liten stad med vackra solnedgångar över den alldeles stilla Lake Wanaka. Cinema paradise är känt för sina hembakade cookies som serveras under pausen så självklart gjorde vi även ett besök där och såg en film.

Tre nätter blev det och därmed tre vandringar. Rocky mountains som var den lättare av dem, Robroys där vi fick en närmare titt på glaciären samt Roys peak som jag gjorde på egen hand.

Ben har nu kört mot Mt Cook och jag har lämnat Wanaka för Queenstown-en stad som jag har höga förväntningar på efter vad andra berättat. Anledningen till att jag inte hängde med till Mt Cook var helt enkelt för att alla boenden var fullbokade och jag vägrar förfrysa i en bil. Kanske beger mig dit framöver istället.

Vädret skiftar drastisk. Det är kallt i skuggan och det ligger vid 10c snåret på nätterna. När solen tittar fram är det dock skållhett så överlag tycker jag det är perfekt väder för att göra vandringar. Landskapet på södra ön har än så länge inte gjort mig besviken. Vart man än vänder och vrider sig är det "wow"!

Nu är jag på egen hand vilket både är skönt men också lite sorgligt. Återkommer om hur Queenstown är!

Jag och N hyrde en Campervan, närmare bestämt en Toyota Estima utrustad med "säng", liten kyl samt minikök. Detta kom att bli vårt hem de kommande 16 dagarna. Det var trångt och väckte en del irritation men trots det slog vi inte ihjäl varandra. Sängen var överraskande bekväm och nätterna spenderade vi på olika parkeringsplatser eller rastplatser. Dock blev bensinkostnaderna något dyrare än beräknat då vi var tvungna att ha bilen på tomgång hela nätterna då det annars var för svettigt utan AC.

Första stoppet blev Blue mountains dit N ville så det blev ett återbesök för min del vilket inte alls gjorde något. Efter en övernattning i bilen körde vi vidare norrut, först genom Sydney där vi övernattade vid Taronga beach och sedan en ort utanför Newcastle.

Port Macquire lite längre norrut var en favorit där det fanns massa regnskog och vandringsleder. Vi gjorde även ett besök på koala hospital och besökte den fina utsikten vid fyren på en udde. Vi såg även vilda koalor i träden och en känguru längs vägen. Tyvärr hittade vi även en död wallaby på gatan.

Vi fortsatte vår färd upp längst guldkusten och besökte diverse fina stränder och skogar. Vi såg bl.a en stor kull med delfiner som simmade intill strandkanten, ett piggsvin och flera vilda wallabies i skogen.

Byron bay var en mysig stad med ung och livlig puls. Vi stannade dock bara en natt och fortsatte upp till Surfers paradise. Där fastnade vi i fem dagar. Det var en mysig stad med riktig stadskärna, något vi saknat vid de andra stoppen och dessutom superfina stränder. Det var tydligt att detta var en semesterort för rika australiensare med flotta hotell längst stranden. Det kändes nästan lite som en vinst då vi vi kunde parkera på stranden och sova till vågornas brus helt utan kostnad. På stranden stötte vi på ett svenskt par som bjöd hem oss till deras hus i Coomera cirka 30 min från Surfers paradise. Det blev en trevlig kväll med mycket mat och dricka samt övernattning i en RIKTIG säng!! Halleluja!

Vi spenderade en dag på Dreamworlds nöjespark där det blev mycket karusellturer samt åkte speedboat i Surfers paradises hamn.

Vi åkte upp i bergen till ett vandringsområde som hette Binna Burra där vi såg vilda wallabys i skogen. Vi gjorde även en snabbtitt i Burleigh heads men vände då även de saknade stadskärna. Gjord ett stopp i Cleveland där jag testade stand up paddeling vilket var kul. Sedan körde vi hastigt förbi Brisbane (eftersom att vi ändå skulle återvända och lämna bilen där) och drog vidare mot Noosa. Mysig stadskärna med både kanaler med lugnare vatten och kust som passar surfarna bättre. Där stannade vi i tre nätter innan vi återvände till Brisbane. På tillbakavägen besökte vi en Macadamia och chokladfabrik samt en där de tillverkade produkter av ingefära. Här provade vi ingefäraglass vilket var mycket gott.

Nu befinner vi oss på ett hotellrum där vi ska spendera N's sista fyra dagar. På måndag är jag på egen hand igen så nu måste jag bestämma var jag ska ta vägen nästa vecka.

Darling Harbour

Crowdy Bay

Port Macqiure

Byron Bay

Surfers Paradise

Tamburine Mountains

Binna Burra Mountains

Noosa

Tewantin Nationalpark

Yandina Ginger Factory

Brisbane

Jag spenderade nästan tre veckor i Centrala Sydney på boende med gångavstånd till det mesta. Har testat svalkan på de båda favvostränderna Bondi och Manly. En dag tog jag färjan över till norra Sydney för att se operahuset och bron från havet. Promenerade i Darling harbour,  i den botaniska trädgården och en massa andra parker. Har ätit en massa god thaimat och strosat  runt i Chinatown. Träffade Riley, en bekant som gav mig en surflektion på den lugna Marabrau beach. Tog en dagsutflykt genom ett vackert naturreservat till det avlägsna Marley beach , en vandring genom både bush och berg. Har även ätit en massa cheese tarts som är något av det godaste jag någonsin ätit, typ smältost i ett pajskal!

Bondi beach

Vandring till Marley beach

Tog en avstickare till Port Stephens, en liten halvö tre-fyra timmar från Sydney. Där var det nära till både regnskog och kilometerlånga vackra stränder som man fick ha för sig själv. Bodde på Samurai beach bungalows som låg mitt ute i skogen, här fick man verkligen upplevelsen av att man befann sig i Amazonas. Samurai vad mkt välskött med små bungalows i trä där man sov fem och fem. Kök och badrum var utomhus och de hade en pool att svalka sig i. Bussen kom en gång varannan timme och kunde ta oss till någon av de vackra stränderna eller till shoppingcentret inne i stan. 

För egen del blev det mycket vandring vilket också förde mig vilse in i snåriga skogar och läskiga spindlar. Tvingades ha en lång pinne framför mig för att slippa kliva in i spindelväv vlka kändes som tjock sockervadd (dock inte lika sött). Mina promenader förde mig även till möten av massvis av papegojor som flög i träden och två vilda kängurur som blockerade vägen för mig. De hade samma höjd som mig och det var väldigt läskigt. Men jag närmade mig långsamt och då skuttade de iväg. Hade även en liten husuggla som satt och vilade på våran veranda varje morgon, skitsöt var den (Mange). Hushunden Bo är en långhårig schäfer som gillar att kasta boll. Förutom att leta djur ( främst koalor som gömde sig i trädtopparna) så var där inte mycket att göra när mörkret föll. Efter middagslagning i uteköket höll jag mig mest inne och läste då spindlarna och myggen frodades. Det var dock en utmaning att lyckas somna då det var ordentligt kvavt och svettigt. En utan dagarna hade vi 43 grader.

ps: tid i centrala Sydney spenderade jag både innan och efter Port Stephens. Mer om detta kommer senare!

Mange

Ser ni kängururna?

Papegojor fanns det gott om

Öde stränder

Utsikt över Port Stephens

vår bungalow

Köket

Vakthunden Bo